Jolina’s POV I couldn’t help but smile ng bumitaw na kami sa isa’t isa. “Thank you for believing me.” I said sincerely. “No. I started believing you that first moment you told me. Sumaya ako pero masyado lang mahirap paniwalaan kaya sinubukan ko pa ring ipa-realize sa’yo kung ano ba talaga ang gusto mo though that hurts but I didn’t mind. I’m also sorry for…” I placed a finger on his lips. “Shh. Okay na.” “I have to say it please… nasaktan kita,” sabi niya at sobrang amo pa ng mukha niya. Aww. “Hmm… alright. Let’s talk and settle things.” “Higa tayo rito sa damuhan. You can freely use my arm as a pillow.” “Okay.” Humiga kami sa damuhan while nakaunan ako sa kanya. Wow. This feels so good. “Can I hug you?” he looked down at me, smiling. “Kailangan pa bang itanong ‘yan Misis ko?

