Tills Vi Möts Igen

Mörkret

Livet var fylld med mörka tider, för det allra flesta av oss. Vissa överlever medans andra begår självmord och dör bortglömd. I slut ändan kommer vi i alla dö.. någon dag. Så vilken skillnad gör det om jag dör idag eller imorgon ? 

Innan jag hinner tänka vidare, hade jag redan kommit fram till skolan. Skolgården hade redan fylls med folk i min ålder men även äldre. Trots det finns det ingen som vänta på mig.  

Jag ser på när aniskisutryket ändras till ett bret lende. De hitta varadra… Jag fundera på att ljuga och säga att jag älskar hästar. Kanske skulle jag passa in ? Fast det märks, att jag har ingen aning om, vad jag pratar om. 

Jag passar inte in ! Oavsett vad jag än gör. Vilket i sin tur leder till att jag blir ensam kvar, terminen ut. 

Jag kanske var född att vara ensam eller så var jag skapad av gud att vara ensam ? Det var menad att vara så, Ensam… livet ut. 

Den gröna ytterdörren öppnas och alla springer in. Jag var sist i kön, det fanns ingen anledning att skynda sig. Eftersom i slut ändan fanns det ingen kvar. Jag var helt själv i kapprummet, inte än enda liv syntes till. 

kapprummet kändes stort när jag var själv. Men egentligen är den liten och trång. Golvet var gjord av kakel med en nyans av orange. Vid sidan om vänster finns det toaletter för både killar och tjejer, till vänster finns det en dör som leder till klass 2. Vid den stora ingången som är i mitten fanns det en stor svart matta. 

Jag tar av mig skorna och resten av min ytterkläder.  

Jag öppnar dörren i mitten där kom jag fram till biblioteket, som för någon anledning inte har några väggar. Det var helt öppet utan någon som vakar efter bökerna. Då och då när jag ser en bok jag vill ha, tar jag den och lägger in boken i min väska. 

Det verkar inte som att någon kommer att sakna den lika mycket som jag, när vi slutar skolan. Längre fram vid katen av vår klass rum finns det sofor.   

Jag öppnar dörren så långsamt som möjligt, jag kan då höra hur ljudet svagt böja bli högre. Jag ser Jenny vår svenska lärare stå vid mitten av tavlan och väntar på att det ska bli tyst. Jag skynda mig in och satte mig ner vid min plats. Bakom mig sitter person jag hatar och person vill vinna över mest.    

Jenny börja lektionen då med 

Är ni klara 

JA säger alla utan jag 

okej vad bra sa hon

Jag vill att ni nu börjar parar ihopa er två och två sa hon och vänta på att alla var tillsammans med någon.  

Jag kan se glädjen i deras ögon när de väljer sin kompis. Jenny titta på mig och vi fick ögonkontakt. JÄVLAR!! vad gör jag nu ? Jag titta bort så fort som möjligt. Men det var redan för sent…. 

Anna, varför har du ingen partner ? frågade Jenny mjukt  

Jag börja med att vända mig om, för att se om det fanns andra möjligheter. Där såg jag, hur glädjen i deras ögon långsamt försvinner och de börja titta på mig som en äckliga insekt som just hade förstört deras picknick. 

De börja viska till varandra tyst men tillräcklig högt för jag skulle kunna höra. 

Oh.. nej vad ska vi gör om läraren säger åt oss att ha henne i vår grupp.

Jag vet inte ? svara den andra 

Jag hoppas bara att hon inte väljer oss. säger hon sedan tillbaka 

Det är okej. Jag kolla vidare och ser hur deras ansiktsuttryck långsamt ändras till något som inte ens ord kan beskriva. Hur mycket de hatar mitt existens. Varför exister jag ens ?

Anna ? sa Jenny och vänta på att vi skulle ha ögonkontakt med henne igen. Jag hade redan glömt vad jag just tänkt på. le och vinka, sa en pingvin en gång. Jag breder ut läpparna så att det såg ut som ett leende och vinkade lågt men kort. 

Ja. svarade jag jenny 

Har du en partner ? frågade Jenny ytterligare. 

Hur skulle jag någonsin ha en partner när de behandlar mig som om jag var självaste pasten. Jag fortsätter att ler medans jag säger till henne. 

Jag behöver ingen, jag jobbar bäst själv Sa jag till Jenny. 

Det är okej Anna, du kan para dig med vem du vill. sa Jenny igen

Varför gör du så här mot mig ? Det är inte okej, bara för att du säger det. Det kommer aldrig bli så. Det är därför jag hatar grupp uppgifter. Efterrsom det finns ingen som vill göra den med mig. 

Tack men jag vill helst jobba själv Jenny. sa jag  

Jenny är en snäll lärare hon tvingar ingen att gör någon de inte vill. Så hon nickar och går vidare med lektionen. 

Som jag misstänkte, jag förstod verkligen inte uppgiften och jag vågar inte fråga Jenny om hjälp, Så jag fortsätter att tänka. 

Jag var inte vart deras tid eller syret det behövde för att säga mitt namn. Allt jag någonsin kommer att vara, är ljust den äckliga insekten som borde ha dött för länge sen. 

Det var så världen var uppbyggd. lika bra att jag acceptera den som det var. Om jag hade dött vem skulle gråta ? Skulle min familj bry sig ? Skulle någon bry sig om jag hade dött ? 

Om ni är klara kan ni gå ut på rast. Sa Jenny hon börja sudda tavlan. Jag Hann inte skriva av det som stod i tavlan. Klassen skulle hata mig mer ifall jag fråga Jenny vad som stod på tavlan. För hon kommer att gå igenom allt från början vilket ingen av dem orkar. 

Jag sukar lätt, Jenny titta på mig då. Fack vi fick ögonkontakt igen !! Hon lämnar snabbt ifrån sig det hon gjorde och kom fram till mig. Jag hatar verkligen när hon gör så eftersom jag vet exakt vad hon kommer att fråga mig. 

Anna… mår du bra ? Hur känns det ? 

Hur jag än tänker på det finns det inga lösningar. Det var redan försent för mig. Jag log mot henne och sa så glatt jag bara kunde. 

Jag mår bra. Ljög jag 

Det är bra att veta. Du vet att du alltid kan berätta för mig. 

Ja jag vet tack sa jag och började gå mot dörren.  

Det fanns ingen i kapprumet de har redan gått ut. Jag tog på mig yutterkläderna sedan öppna jag den göna tunga dören och gick ut. 

Jag satte mig och kolla på hur killarna spelade fotboll. Innan spelade jag varje dag. Men nu har killarna förbjudit oss från att spela. Jag hade inget att göra. Så jag titta på dem under rasten och vänta på att tiden skulle glida förbi. 

Ibland undrar jag om dem verkligen var värt min tid och energi ? Vad var jag, om de kalla sig själva människor ?

 Jag har aldrig blivit behandlad som en, Ja så har det alltid varit.  De var ett ras och jag var en annan. JAG……  JAG ÄR INGEN MÄNNISKA !! Jag är något annat!! Jag vet inte vad jag var men, Jag är inte en av dem. De var inte en av mitt ras.  

Jag sluta prata i skolan senare sluta jag prata med familjen. Var de verkligen min familj ? de bryr sig säkert inte om jag dör eller om jag lever. Jag isolerade mig från dem och resten av världen. Mitt rum som jag kalla mitt hem var även mitt fängelse. 

Jag känner av hur all ljud runt om mig långsamt, börja bli svag. Tills jag inte längre kunde höra något, det var nästan som att jag blev hörselskadad. Dagar går förbi medans all färg smälts bort tills det bara var svart och vit kvar. 

Det kom sedan en dag då allt var svart och det enda jag visste var att jag fortfarande lever. Det kändes som om jag var i ett rum och glömt tända lampan. Men här finns ingen lampa, utan jag var helt själv med mörkret som min enda vän.   

Men mörkret kan aldrig vara din vän utan den sväljer dig sekunden du minst anar det.

Långsamt och säkert börja all syre försvinna. Jag kvävs ! Jag känner det låga syret, jag andas in. Men jag är helt säker på att det är mörkret som kväver mig. 

Kommer jag att dö ? Jag tvekade en stund och fundera på om jag ville eller inte ville dö. Medans andra tankar kretsade runt om mig. 

Är jag misslyckad ? 

Måste jag dö för att komma vidare ? 

Varför kan jag inte bli som dem andra ? 

Förtjänar jag inte livet ? 

Var jag så meningslös ? 

Var jag så värdelös ?

Är jag bara en värdelös nolla ? 

Desto mer jag tänkte på det,  ju argare blev jag för varje sekund som gick förbi. Jag vet inte varför men så skrek jag i mitt huvud. 

GUD !! JAG… HATAR DIG ! Att folk ens tror på din existens är så facking löjligt. VAR är du när vi behöver dig. VAR ÄR DU NÄR JAG BEHÖVER DIG. Om du inte kan hjälpa mig eller andra varför finns du ens. JAG HATAR DIG ! HÖR DU MIG….. GUD !! 

Det kändes mycket bättre. Där var den igen mörkret som kväver mig och mitt sista ljus. Jag känner ångest från topp till tå, vilket fick miga att må dåligt. Snabbt börja jag be om förlåtelse. 

Jag vet…. hur meningslöst det är att be om ursäkt nu. Oh jag hur idiotiskt det är, att be till dig när jag inte ens tror på ditt existens. MEN…  MEN jag vill inte leva så här ! J-Jag vill inte vara så här...misslyckad. GUD…. gud om du kan höra mig. 

Bara den här gången, kan du inte visa mig ett mirakel ? Jag vet att dem inte existerar. Men jag behöver ett mirakel för komma till ljuset. 

Jag vill bara för en liten stund...Nej för några minuter vill jag inte känna mig ensam och misslyckad….A..Amen. 

Hörde Gud mig ? Ah... det verkar som att jag verkligen var misslyckad. Jag känner av hur det sista syret långsamt död ut. Mörkret har redan ätit upp det sista ljuset jag hade kvar. 

Ahh nu dör jag….. Jag känner en hand som drar mig på axel den lilla ljuset kommer tillbaka. Vem är du ? Tänker jag medans jag vänder mig om.