034: Monster

Del 25

Mitt ansikte skriker efter hjälp. Blodet rinner längs min näsa och de röda ringarna visar sig runt mina ögon. På mina kinder är det blåmärken som är lika stora som min knytnäve.

"Hur går det med Jake?" frågar någon med mörk röst.

"Han ser inte särskilt bra ut. Han har förlorat allt sitt hår och hans ansikte är sprucket och fullt med brännskador" hörs det.

Jag fortsätter lyssna på de två personernas konversation och föreställer mig Jake inombords. Hans ansikte är rött och skinn är borta här och där. Hans huvud är hårlöst och hans kropp är full med brännskador. Bilden inom mig verkade så verklig men det var den inte. För jag när jag sedan öppnade mina ögon skymde jag Jake på bristen intill mig. Han hade sår överallt och skinnet var spräckt och rött av kött och skummigt.

Det såg mycket värre ut än jag föreställt mig men han förtjänade det. Eller gjorde han det?

"Hur mår du?" frågar en kvinna med ett papper i handen. Jag nickar till svars och ser ner på mina varma händer. De är fastbundna i bristen som jag ligger på.

"Har du ont?" frågar hon och börjar pilla med mitt ansikte. Jag undviker hennes fingrar och tittar bort för att visa att det gör ont. Men hon närmar sig åter och börjar dutta i mitt ansikte med någon vätska. Jag stönar till av smärta och försökte undvika hennes händer. Men varje gång jag drar mig undan tar hon tag i mig hårdare.

"Snälla 034 gör det inte svårare än det är" klagar hon och drar fram en spruta från sin ficka.

"Nej.." viskar jag och stirrar på sprutan. Jag hade varit utan sprutor i en månad nu och det hade varit skönt och fantastiskt men nu helt plötsligt skulle de börja med det igen? Jag avskyr de. Jag verkligen hatar sprutorna.

"034 vi måste göra det för dina skador" säger hon och trycker in sprutan i min arm. Jag kvider till och biter mig hårt i läppen för att inte skrika. Sprutan dras ut och jag pustar ut. Men innan jag hinner reagera trycks ännu en spruta in i min arm.

"Ah" kvider jag och stirrar förskräckt på sprutan som sitter i min arm.

"Såja" säger kvinnan och drar ut sprutan och klappar mig på mitt bara huvud. "Ditt hår har börjat växa ut igen" skrattar hon och vänder sig om. Jag kollar ner på mina fastspända händer och och försöker komma loss. Men jag misslyckas och handlederna ropar efter banden.

"Kan..." stammar jag tyst. "Du... snälla... linda om mina handleder" frågar jag. Kvinnan vänder sig om med ett svagt leende på läpparna.

"Såklart" säger hon och tar fram band och stora lindor. Sedan släpper hon min ena hand fri och lindar om min handled försiktigt. Såren täcks av de vita lindorna och smärtan försvinner.

Sedan låser hon fast min hand och släpper loss den andra. Hon lindar försiktigt om den och blåser svagt på min handled.

"Glöm inte bort 034 att vi finns här för dig" suckar hon och låser fast min hand i bristen igen.

"Nej...". "Ingen finns för mig" jag möter hennes sorgsna blick. Hon visste att hon inte kunde säga så, för det var lögn. Det var världens största lögn. Precis som Jake sagt att jag inte kunde lita på de. Det trodde jag var en lögn från början men det var sant. Jake har sagt sanningen till mig men ljugit om resten. Så vem skulle jag tro på?

"Snälla 034.." börjar kvinnan. "Ge inte upp" är det sista hon säger innan hon lämnar rummet. Jag kollar efter henne med huvudet böjt över brist kanten. Ge inte upp? Det är lättare sagt än gjort. Det visste alla som var här eller varit här. Hade någon kommit tillbaka till sitt "normala" liv någonsin eller slutade alla som de inne i The dark sea? Skulle jag ta mig ut levande eller var mitt öde precis som alla andras? Skulle jag dö som en fånge? Som ett monster?

"Monster" upprepar jag tyst för mig själv och känner hur lina ögon vill släppa it tårarna men tränger bort de.

"Precis Abbie! Ett monster!". Jag hoppar till och vänder mitt huvud mot min sida.... Jake har vaknat!