Fast i Kinas gömda stad

Den smala stigen

Vanja stod stilla och tittade när en efter en av kvinnorna och barnen passerade henne och började gå längs den smala stigen. Det gällde att inte titta ned för mycket och att helst inte vara höjdrädd. När alla hade börjat gå efter stigen hörde hon billjud. Hon kände hur pulsen ökade av rädsla för vem det kunde vara som närmade sig dem och hon tittade på Tor. "Det låter som om vi får sällskap" Sade Tor och tittade tillbaka på Vanja.

Vanja böjde sig snabbt ned och sökte i sin väska efter en kniv som hon tog fram. Tor log emot henne. "Ska du försvara oss med den?"

Vanja mindes när hon frågat honom samma sak när han tagit fram en kniv på tågperrongen. Det hade varit så kallt där. Hur hade det kunnat vara det? Det var ju så varmt idag i djungeln och det hade ju varit varmt den dagen med när hon gick till tågperrongen. Hur hade hon missat att det varit ett så kraftigt väderomslag där? Hade det varit hennes rädsla för Yen kanske? Hon skulle fråga Tor senare men inte nu. Snabbt skar hon av repet som han knutit och han tittade förvånat på henne. "Tor, vi har en grupp att skydda och måste därför dela på oss för vi vet inte vem som kommer."

"Du har naturligtvis rätt, gå du men håll dig nära klippväggen och titta inte ned, om du får svindel så sätt dig ned."

"Men jag kan stanna här och så går du."

"Vad rart av dig." Billjuden närmade sig. Tor böjde sig nära henne och viskade i hennes öra. "Men jag är rädd om dig så du måste skynda dig i väg nu innan du avslöjar den smala stigen. Kom ihåg att inte vända tillbaka, jag klara mig." Tor log mot henne och så vände han sig tvärt om och sprang i väg.

Det var för sent att stoppa honom och hon kunde inte springa efter honom för hon måste se efter kvinnorna och barnen. Även om hon valde att springa efter Tor så kunde hon inte hjälpa honom, hon var ingen krigare. Men det var den starka kvinnan i gruppen, Troya, kanske hon kunde springa tillbaka sen och vara till någon hjälp ifall det var fienden som kom efter dem, tänkte hon.

Vanja skyndade sig i väg efter stigen, det dröjde inte länge så var hon i kapp den sista i gruppen. Hon glömde helt bort att vara rädd för höjden eller farorna efter vägen när hon var orolig för vem som kom efter dem och vad som skulle kunna hända med Tor. Gruppen gick sakta och hon kände en stress inom sig, kunde de inte gå fortare, tänkte hon. Solen hade blivit starkare nu och den bländade henne och brände emot hennes ljusa hy. När de gått ett tag och det kändes som om stigen aldrig tog slut blev hon plötsligt yr, svetten rann nedför hennes panna och hon hade en obehaglig känsla i kroppen. Skulle hon vända om? Nej, självklart inte. Hennes tankar gick runt och hon glömde bort att dricka vatten som hon varit så noga med tidigare. De hade gått efter stigen över två timmar nu, mitt i allt såg hon en orm som slingrade sig efter klippväggen. Hon var livrädd för den och skrek till och föll bakåt på stigen men stigen var så pass smal där hon föll så hon for mot stigens kant. Nej! Hon tittade ned och såg hur högt upp de befann sig från dalen där nere, säkert flera hundra meter. Vanja rullade sig inåt och det kändes för henne som om hela världen snurrade, hon insåg att hon hade fått svindel. Men något inom henne sa att hon måste vara stark så hon satte sig upp och tog fram sin vattenflaska och drack några klunkar ifrån den. En kvinna med ett litet barn i famnen hade stannat och stod en liten bit bort från henne, deras blickar möttes. Vanja tittade mot klippväggen mellan dem och såg att ormen var kvar, kvinnan stod blixt stilla så hon var nog också rädd för den.

"Det är bra med mig, jag klarar mig, var snäll och gå vidare. Jag sitter bara här en kort stund."

"Är det säkert?" Kvinnan tittade på Vanja.

"Ja, tänk på ditt lilla barn och gå nu!" Vanja försökte låta bestämd. Kvinnan tvekade men gick sedan. Vanja ville så gärna vara stark, hon kände hur en tår rann nerför kinden, hon torkade bort den och reste sig upp men var fortfarande yr. Plötsligt blev allt tyst runt henne, hade hon tappat hörseln? Hon tittade sig omkring och såg mitt i allt Tor komma springande mot sig, varför sprang han? Men så suddades han ut och hon svajade till, för sent förstod hon att hon skulle svimma och en rädsla hann fara genom hennes ådror att hon skulle falla ned för stupet. Allt blev svart och hon kände hur hon föll, en bomb slog ned och hon såg hur muren på Li Wangs palats sprängdes. Hon sprang men var skulle hon ta vägen? Hon försökte andas men fick inte luft, skulle hon dö nu? Långt borta hörde hon en röst, hon började sakta förstå att hon yrade.