Fast i Kinas gömda stad

Under varuhuset

Det var kallt och blött på marken och vassa stenar skar mot Vanjas fötter. "Aj." Hon stannade till och Tor med. "Hoppa upp på min rygg." Han viskade åt henne och hon gjorde som han sade trots att hon hade bestämt sig för att hålla honom på avstånd. Men det gick inte att gå barfota i de här gångarna, Vanja kände hur flera av stenarna hade rivit upp sår under hennes fötter. Men såren kändes inte när hon var så nära Tor för det enda som gick runt i hennes huvud var doften av honom som gjorde henne yr. Vad var det för fel på henne? Hon kände sig arg på sig själv. När de gått en bit efter den mörka tunneln stannade Tor. Han tog fram en liten ståltråd och dyrkade upp en dörr till ett förråd, han stängde dörren och tände en lampa.

"Men det här är ju ett av varuhusets förråd." Vanja tittade sig omkring och kände igen skor som hon brukade sälja. Det här förrådet brukade hon vara till men då hade hon gått in genom en annan dörr.

"Ja, men skynda dig att välja skor, så ingen kommer."

"Jag vet av en ficklampa så kan vi släcka lamporna." Vanja skyndade sig att ta fram en ficklampa som låg på en utav hyllorna. "Här är den." Sa hon och log mot Tor. Han tittade tyst på henne och sedan ned på golvet, man kunde se blodspår från hennes fötter.

"Du har skadat dig."

"Snälla Tor, släck lamporna." Hon kände sig plötsligt livrädd att någon skulle dyka upp och se dem här.

Han tittade upp mot taket och såg en kamera i ett hörn riktad rakt mot dem.

"Ta snabbt de skorna du behöver, vi är nog redan upptäckta." Tor gick mot dörren de kommit ifrån och dyrkade upp låset medan Vanja snabbt tog ett par skor och så skyndade de sig ut från förrådet.

"Hoppa upp igen på min rygg min prinsessa, du kan inte springa med såriga fötter." Ännu en gång satt hon på hans rygg och han sprang från fienden i mörkret tillbaka från det håll de kommit ifrån. Han sprang förbi det lilla rummet där de gömt sig tidigare och vidare till där flera tunnlar möttes. Sedan tog han tunneln som ledde rakt fram som hon tidigare trott skulle leda till stan men hon hade haft fel för vägen till höger som de kommit ifrån var ju under köpcentret som låg i stadens mitt. Så den här vägen måste leda dem till under tågstationen. Varför hade han inte tagit cykeln? När han sprungit en liten bit stannade han till och kände med händerna längs väggen och så tryckte han till så en del av väggen svängde inåt. Han satte ned henne och drog henne med sig in i ett trångt utrymme och mitt i allt så stod de i ett annat litet rum. Fast det här var mindre än de rummet de gömt sig i tidigare och här var flera datorer uppsatta på väggen. Tor hade en kontorsstol som han drog fram och beordrade Vanja att sätta sig på. "Snart, Vanja." Han tittade stressat på henne och så vände han blicken mot datorerna, snabbt startade han dem. "Jag har fått ett meddelande nyss från Ria, de är i labbet. Hon vill att jag ska skriva ett intyg i datorn att Sandra är professor inom medicin. Det är bråttom."

"Tor, gör det du måste, jag vill inte vara någon börda." Hon hade undrat vad han menade med snart Vanja eller varför han såg så stressat på henne. Men nu förstod hon. Hon var i vägen. Ria hade ju sagt att de skulle föra ut henne från stan och nu var de tvungna att dras med henne, eller Tor rättare sagt. Åh så dum hon plötsligt kände sig. Varför hade hon fastnat i sina känslor när det fanns så mycket viktigare saker att ta itu med och varför hade han ens tagit sig tid att hämta henne skor? Kanske för att hon skulle gå själv och han inte ville bära runt på henne, så klart!

"Vanja, fryser du?" Tor strök med sina händer längs hennes armar för att ge henne värme. Hon vaknade upp från sitt dagdrömmande och tittade på honom, han var nu så där frestande nära, hon kunde höra sina egna hjärtslag men hon fick inte, hon skulle inte hindra honom i sitt arbete.

"Det är bra, jag fryser inte. Gör det du ska och sluta tänka på mig." Hon försökte låta mer bestämd än hon kände sig. Tor sträckte på sig och gick till datorerna igen. Han såg sammanbiten ut, kunde hon hjälpa honom på något sätt? Hon tittade ned på sina fötter, de var barfota och hon höll fortfarande i skorna i ena handen och handväskan höll hon över axel. Tor tyckte säkert att hon såg hjälplös ut, hon måste göra något åt det så hon tog fram servetter från sin handväska och torkade bort blodet från sina fötter. Tor var tillbaka bredvid henne och han höll i sårtvätt och böjde sig ned och rengjorde hennes sår. Sedan tog han fram förband och satte mot såren under fötterna. När han satt dit det, strök han försiktigt med handen längs hennes ben och stannade med händerna på låren. Vanja hade tappat talförmågan, hans beröring kändes allt för mycket och hennes puls ökade. Han böjde sig fram, vad skulle hon ta sig till? Hon måste stå emot. Vad gjorde han med henne? Tor tittade in i hennes ögon och så lyfte han upp henne i sin famn och satte sig med henne gränsle över sig. Han drog henne tätt mot sig och kysste henne intensivt och hett. Vanja ville men samtidigt inte, det här var allt för nytt för henne. Så hon knuffade undan honom och drog sig ur hans famn.

"Förlåt, Vanja, det var inte meningen. Gjorde jag dig illa?" Tor tittade på henne ångerfullt. Om han gjorde henne illa? Han fick henne att tappa förståndet, var det så här det skulle kännas? Hon kände sig yr och hela hennes kropp värkte av en underlig längtan, hon ville kasta sig över honom och ha mer av honom. Men han skulle bara såra henne för hur skulle han kunna ha verkliga känslor till henne, de hade bara känt varandra i kanske ett dygn. Var det verkligen bara ett dygn sedan hon träffat honom? Hon tittade på klockan som hon bar runt sin handled och såg att det nästan på sekunden var ett dygn sedan hon hoppade på tåget med Ria där hon såg Tor första gången.

"Jag är okej." Hon böjde sig ned och satte på sig skorna. "Ska vi söka upp Ria nu?" Hon vände honom ryggen och gick fram till hans dataskärmar.

"Om du vill. Men du behöver sova först."

"Jag klarar mig men du kanske är trött och behöver lägga dig ned." Hon tvingade sig själv att se pigg ut genom att sträcka på sig och hålla ögonen öppna men sanningen var att hon höll på att somna där hon stod. Tor gick nära henne, varför gjorde han så här mot henne? Kunde han inte bara hålla sig en bit ifrån henne?

"Ja, jag lägger mig gärna ett tag." Han stod nu väldigt nära henne men hon försökte undvika honom och tittade in i dataskärmen. Man kunde se flera filmer från staden, en skärm visade köpcentret, en annan visade sjukhuset och en visade labbet.

"Där är Ria." Han hade ställt sig bakom henne och böjde sig fram och klickade på musen så hon kunde se sin vän. "Hon klara sig till imorgon så nu går vi och lägger oss."