Fast i Kinas gömda stad

På tåget

Han måste ha varit i loket hela tiden, mannen höll ett stadigt tag om henne så hon fortsatte att försöka nå Erika som nu lyckades nudda hennes fingrar. Vanja kunde se på Erika att hon höll på att ge upp men så tog hon plötsligt i och sprang lite fortare så de lyckades ta varandras hand i ett stadigt grepp och sekunden efter hade Vanja dragit in Erika i loket. Erika lade sig på golvet och pustade, Vanja satte sig bredvid henne.

"Förlåt för att vi sprang från dig. Vi skulle ha sprungit tillsammans, allt gick så snabbt. Var är Sandra? Vanja pratade snabbt och Erika bara låg där tyst, så Vanja vände ansiktet mot Ria som var kvar vid lokets navigeringssystem.

"Ria vem sprang vi ifrån och varför flyr vi? Borde vi inte ta med oss Sandra?" Ria tittade på Vanja med en svårtolkad blick och svarade henne efter en kort tystnad. "Sandra klarar sig, vi ska hämta henne sen men hon vill spionera på de skumma människorna som styr den här staden. Det var inte lätt att ta sig hit. Staden finns inte ens med på någon karta. Hur har du kunnat bo här Vanja utan att märka att hela staden är som ett fängelse? Ria tittade upprört på Vanja.

"Jag har inte tänkt på det, snälla Ria, var inte arg på mig. På köpcentret där jag jobbar ser vi inte så mycket mer än det senaste modet och du vet hur intresserad jag är av kläder. Jag kan visa dig butiken som jag jobbar på, där är inget fängelse. Vem är mannen som du har med dig? Vanja hade rest sig upp och hon tittade på mannen som satt längst bort i loket i ett utav hörnen.

"Det är min kusin." Ria lät lugn på rösten, det var ingen idé att vara arg på Vanja.

Vanja började gå mot mannen, han var lik Ria med sitt röda hår och den raka näsan, men Ria hade gröna ögon medan mannen hade blåa. Han såg stark ut och när han satt där stilla kunde hon nästan ta honom för att vara en skyltdocka. Vanja var van att klä skyltdockor och hon närmade sig honom sakta. "Han skulle passa bra i de nya kostymerna som kom in idag."

"Jag hör dig och du kan kalla mig Tor. Om vi kommer härifrån levande så ska du få klä mig i vilken kostym du vill."

"Levande?" Vanja såg chockat på honom.

"Tor, det är ingen bra idé att börja skrämma Vanja," sa Ria.

"Vanja kom och sätt dig här och berätta lite om ditt arbete." Tor log mot henne och klappade med handen på en stol bredvid sin. Hon gjorde som han sade och började berätta om alla kläder de hade i varuhuset och vilket mode som gällde nu medan Tor satt tyst och lyssnade. Vanja visade honom sina ny fixade naglar och berättade i detalj hur man skötte dem bäst.

"Vad tycker du om mina naglar då? Behöver de inte lite om pyssling?" Tor lade sin hand på hennes övre ben. Men hon lyfte snabbt bort den och höll kvar sina händer om hans och tittade på den och sedan på honom. Han böjde sig fram mot henne så hon kunde känna hans andedräkt. Hjärtat började slå snabbare.

"Vanja, kom." Ria stod kvar längst fram i loket och Erika hade piggnat till och stod bredvid henne. Vanja släppte Tors hand och han flinade mot henne ett svårtolkat leende. Hon kände honom inte så hur skulle hon kunna förstå vad han tänkte. På köpcentret där hon jobbade fanns det inga män så vad visste hon om dem och där hade hon jobbat i snart tio år från tidiga morgon till sena kvällen nästan varje dag.

"Vad är det?" Vanja hade ställt sig bakom Ria.

"Titta ut Vanja. Där långt borta har någon blockerat spåret, vi kommer inte att ta oss härifrån. Jag hade tänkt lämna av dig vid stadsgränsen så du kunde fly från den här staden men det är för sent. Jag är ledsen men nu måste du bli indragen i vårt uppdrag. Vi ska förklara senare men nu måste du och Tor först gömma er under tåget.

"Men Ria, jag känner honom inte. Han verkar."

"Tyst, jag hörde något som small till. Tåget har stannat." Ria hade satt in bromsen och nu gick hon med bestämda steg fram till golvluckan och tittade sedan på Tor bestämt. Han tittade på henne och bet ihop käkarna irriterat sedan viskade han till Ria " Det här hade vi inte kommit överens om." Hon viskade tillbaka. "Gå nu!"

Tor hoppade snabbt ut genom luckan och Vanja efter. Hon förstod ingenting. Vem flydde de ifrån och varför? Ria stängde luckan efter dem. De låg nu under tåget, det var kallt där under och Tor drog Vanja tätt mot sig. Han satte handen för hennes mun och viskade i hennes öra. "Var alldeles tyst för nu är fienden här." Sedan tog han bort handen från munnen och i stället höll han armen om henne. Hon tänkte att det berodde nog på kylan för när de låg nära kändes det mycket varmare.

De kunde höra röster bredvid tåget. Ria och Erika gick lugnt ut genom dörren fast männen stod där och viftade med vapen mot dem.

"Lägg ned vapnen! Jag är läkaren som ni skickat efter."

"Läkaren? Men varför tog du tåget?"

"Jag skulle gå och hämta min läkarväska som jag glömde i loket tidigare när lokföraren blev sjuk men så snubblade jag och hamnade rakt över instrumenten och loket stack i väg. Erika sprang upp mig och vi försökte förstå oss på knapparna men i stället ökade farten och hon svimmade. Var är lokföraren förresten? Det sista jag såg av honom så skulle han till sjukhuset." Männen stod tysta och visste inte vad de skulle tro. "Ni måste genast föra mig till sjukhuset." Ria tittade bestämt på en utav männen som såg ut att vara ledaren. Han satte undan vapnet och beordrade de andra att göra detsamma.

"Vi ska föra dig till sjukhuset men din kvinnliga vän stannar här."

"Nej! Hon ska följa med mig, hon är professor inom medicin. Erika ta fram intyget du har med dig så får de se." Ria vände sig mot Erika.

"Hon behöver inte visa det. För dem genast till sjukhuset eller ta dem till labbet direkt. Vi ligger redan efter i medicintillverkningen."

"Men, jag vill gärna se sjukhuset."

"Det är inte nödvändigt. Den förra läkaren misslyckades med medicintillverkningen så de flesta av patienterna är döda. Men förhoppningsvis är du och din kollega bättre på ert arbete för annars.

"Du behöver inte säga vad som händer. Jag och Erika har tio års erfarenhet så det finns inget mer att prata om. För oss till labbet!" Ria gick med bestämda steg mot en grön jeep som stod parkerad en liten bit ifrån dem, de befann sig fortfarande på perrongen. Den var så pass bred att bilar kunde köra på den och ungefär tre mil lång. Man kunde se slutet av perrongen längre bort och där var en stor mur så ingen kunde ta sig in i staden eller ut för öppningen som funnits där tidigare var stängd.

Vanja såg hur hennes vänner hoppade in i en av bilarna och försvann.