POV: Alessandro Valentino De Luca "Mas natatakot akong mawala ka." Tahimik akong nakatayo sa gitna ng duguang snow habang hawak phone ko. Amara Isabelle Monteverde Gunpowder still lingered in the air. Bodies around me. My men cleaning the aftermath. But suddenly… Wala na akong marinig kundi boses niya. Scared. Shaking. Honest. And God help me— I wanted to hear it again. “You really love me.” Tahimik siya sa kabilang linya. At kahit hindi ko siya nakikita… Alam kong namumula na naman siya. Cute. Dangerously cute. “I-I didn’t say that,” mahina niyang protesta. “But you meant it.” Tahimik ulit. Then finally— “…Maybe.” Parang may sumabog sa dibdib ko. Hard. Unexpected. Because no one had ever loved me before. Not really. Fear? Yes. Respect? Of course. Obsessio

