Skönheten & Hans Odjur

Belmont

Jag sprang snabbare än jag någonsin sprungit förut och benen skrek av ansträngning.

Nog för att jag var van att fly för mitt liv, en småkriminell nittonåring som sprang runt och stal det jag kom över. 

Jag var van att bli jagad, men aldrig, aldrig hade jag varit så rädd som nu. 

Skogen var tät, full av rötter och stenar och jag snubblade ofta, grenar piskade mig i ansiktet, slog mig över armarna och bröstet men hur ont det än gjorde så saktade jag inte ner.

Va fan hade jag gjort! 

Allt jag ville var ju att tjäna lite extra pengar. 

En stor klump växte i magen på mig. När jag för en gångs skull ville göra något bra, hjälpa någon, så blev det ändå bara fel, så fruktansvärt fel.

Minnen och tankar snurrade runt i en kaosartad virvelvind inuti mitt förvirrade huvud. 

För ett tag sedan hade jag fått reda på att pappa var skyldig fel folk en massa pengar och dom skulle ta bilverkstan ifrån honom och säkert slå honom medvetslös på kuppen.  

Jag såg min chans och tog  den. 

Inte fan visste jag att killen tillhörde Gastons gäng.

Det hade varit en enkel stöld, jag var en grym ficktjuv och pillren låg snart i min egen ficka. Problemen kom senare, när jag skulle sälja skiten.

En sak ledde till en annan, till en tät skog rättare sagt och en kylig jävla kolsvart natt och där sprang jag nu som ett jagat djur och försökte komma undan sju äldre killar med livsfarliga tillhyggen som dom tänkt använda på mig.

Jag föll, kravlade i mossan, stapplade upp bara för att falla igen. En blixtrande smärta skar igenom fotleden och jag satte mig förtvivlat upp för att undersöka mitt ben. 

Helvete!

Inte brutet men det gjorde för jävla ont. I panik såg jag mig omkring, det hördes tydliga ljud från fötter och viskande röster som kom närmre. 

Jag började kräla framåt, så tyst jag bara kunde, gömd av mörkret.

Lite längre fram syntes en håla gömd under rötterna på ett träd. 

Där skulle jag säkert kunna krypa in och gömma mig. Men skulle det räcka? Skulle dom ta sig förbi mig och fortsätta leta när dom inte hittade fler spår?

Det fanns två val, springa eller gömma mig.

I panik hörde jag rösterna komma närmare, men de var ändå för långt borta för att jag skulle kunna höra vad de sa.

Fan Bel, bestäm dig nån gång! Fräste jag åt mig själv och letade efter en gnutta mod i min trötta värkande kropp. Efter långa sekunders övervägande bestämde jag mig, jag kröp mot hålan. 

Underarmarna värkte och axlarna började göra ont av allt kravlande. Men vad hade jag för val?

Ju närmre hålan jag kom desto mer hopplöst kändes allt och jag insåg snart att idén inte skulle funka  "Fan" väste jag lågt och såg mig hopplöst omkring.

Blicken gled över skogen.

Långt där borta såg allt så fridfullt ut, månens sken strilande ner över talltopparna och fick den daggiga vitmossan att glittra. Men det var något annat som fångade min uppmärksamhet. 

Inte allt för långt bort stack något upp ur jorden, något vasst. 

Bättre än inget, tänkte jag och haltade bort mot mitt nyfunna provisoriska vapen.

Mina stapplande steg var dock allt för högljudda och irriterat insåg jag att mina förföljare snart hade upptäckt mig.

Jag hörde dem komma springandes efter mig och jag rörde mig så fort jag kunde. 

Det var då det första pistolskottet ven förbi mig.

Det var nära och nuddade nästan mitt lår, men träffade ett träd längre fram.

Hjärtat slog hårt i bröstet, munnen fylldes av järnsmak och tårarna började rinna längs kinderna.

Jag kan inte dö nu. 

Inte nu för fan, pappa behöver mig!

När det bara var några steg kvar upptäckte jag fler av de vassa föremålen som stack upp här och var i mossan.

"Järn spjut?" mumlade jag förvånat och tog försiktigt ett kliv över och skulle just böja mig ner och försöka rycka upp ett ur marken när de plötsligt började skaka.

Rösterna kom närmre, jag rörde mig tvekande baklänges, osäker på vart jag skulle ta vägen. 

Jag såg dem nu, klart och tydligt, där de gick mellan träden med sina överlägsna attityder, matchande skinnjackor och stora flin.

"Gaston vill ha han levande."

Jag sneglade bort mot killen som öppnat käften, LeFou var en byracka. Gastons korkade favorit som alltid hasade efter honom och lydde hans minsta vink. 

Jag kastade ett öga bort mot järn stavarna som stack up ur marken framför mig. Förvånat insåg jag att de vibrerade och det fanns inte en chans att jag skulle kunna rycka upp en nu. 

Jag svor för mig själv, de hade varit min sista chans att dö aningens mer ärofyllt, men allt jag kunde göra nu var att stålsätta mig för tortyren som skulle komma.

De sju grabbarna rörde sig sakta, dom hade tydligen inte bråttom att fånga mig nu när jag fanns inom synhåll. 

Två av dem skulle just kliva över de underliga järnrören, en av dem tvekade en stund men tillslut tog de båda ett kliv över. 

Då sköt de plötsligt upp ur marken. 

Ett tre meter högt staket av järn och utan en grind i sikte.

De två killarna flög upp i luften, spetsade av det vassa järnet och nu hängde de livlösa med blodet rinnande ner för staketet.

Jag såg min chans och kravlade upp på fötter, ignorerade smärtan i ankeln och sprang vidare. 

Något måste finnas här, tänkte jag desperat och det tog inte länge innan jag lättat insåg att jag hade rätt.

Med ett ryck tvärstannade jag framför en liten trappa av sten, prydd med drakliknande statyer som alla gjorde groteska miner. 

En rysning spred sig genom min kropp men jag kunde inte gå tillbaka nu, det fanns ingen återvändo.

Den lilla trappen ledde upp mot en liten parkliknande plats där det en gång vuxit vackra blommor och rosenbuskar. Men nu var allt visset och fontänen i mitten var tom och full av skit.

Efter den lilla parken fanns en till trappa och fler statyer och jag insåg att någon gång hade platsen säkert varit vacker.

Full av adrenalin kastade jag mig fram, fortfarande medveten om att jag kunde vara förföljd. 

Men det som plötsligt uppenbarade sig framför mig fick mig att stanna tvärt och dra efter andan. 

Hur fan kunde det finnas ett slott här? Mitt ute i skogen, ett enormt slott med tinnar och torn, precis ett sånt man brukar se i tecknad film.

Något sa mig att jag borde tänka om, hitta en annan väg. Men va fan, inget kunde vara värre än att bli släpad bort till Gaston?

Med mycket möda och starka vilja så var jag snart framme vid den enorma porten trots min värkande fotled.

Borde jag knacka? Platsen såg övergiven ut. 

Min hand närmade sig det stor handtaget och försiktigt kände jag  på dörren. 

Den gled sakta upp, den var olåst.

"Såklart, vem skulle bryta sig in i ett övergivet läskigt gammalt spök slott?" muttrade jag för mig själv för att lätta på spänningen "bara en idiot."

Jag drog in ett lugnande andetag innan jag klev in genom springan i dörren. 

Den ledde in till en mörk hall prydd med en mängd gamla porträtt, en stor luxuös matta låg prydligt på  det grå marmorgolvet och till min stora förvåning så fanns där inte ett uns damm eller smuts. 

Jag hade fel. 

Någon bodde i slottet, det var tydligt. 

Men vad var det värsta som kunde hända? 

Inget i världen kunde vara värre än den hämnd Gaston skulle utsätta mig för. 

Inget. 

Så vad det än fanns här i slottet så skulle jag hellre möta det än mannen i stan.

"Jag skulle vara försiktig här i slottet om jag var du, min herre är inte förtjust i gäster."

Ljudet av en road röst ekade genom det kala rummet och jag snurrade runt i cirklar innan jag äntligen mötte blicken hos en lång smal man med glittrande ögon som studerade honom från ett mörkt hörn.

"Din herre?" 

"Slottets ägare" förtydligade han och skrattade till. 

Men kom nu, du behöver värma dig och plåstra om dina sår."

Tvekande men utan övertalning så ledde den blonda främlingen in mig till ett upplyst rum med en stor fåtölj framför en värmande brasa. 

Jag såg mig nyfiket omkring, men det var inte förrän blicken föll på främlingens sluga leende som en obehaglig känsla spred sig genom min kropp. Känslan av att jag gjort ett fruktansvärt misstag.