Skönheten & Hans Odjur

Ensamhet

Dagarna gick och jag kunde känna Clocksworths brännande blickar från varje hörn i slottet. Men jag undvek honom, orolig för vad Anthony skulle tycka.

Det visade sig att jag inte behövde anstränga mig särskilt mycket, för han höll sig i skuggorna. Jag fick en känsla av att Anthony hade läxat upp honom men jag ville inte fråga. Jag ville inte komma mellan dom, eller sätta mig själv i onödigt trubbel.

Det sjuka var att jag saknade honom, han var den enda jag kunde snacka med ordentligt. Samtidigt som han var så jävla skrämmande.

Så en dag försvann ögonen, dom följde inte efter mig längre och vart jag än letade så hittade jag honom inte.

Jag kollade mobilen flera gånger om dagen men där fanns inte ett enda mess eller samtal och inga skumma emoji rebusar. Var fan var han?

Skit samma vad han tror om mig, tänkte jag och skickade iväg ett mess "Allt ok? "

Efter att ha kollat mobilen var tionde minut i en timme så bestämde jag mig för att knacka på hos Lu.

Han satt med ett glas i handen, uppenbarligen inte vin då färgen var allt för djupt röd och vätskan för tjock.

"Bel, du borde inte vara här just nu..." muttrade han och jag suckade till svar.

"Fine, men vet du vart Clock är?"

Lu titt up på mig med en bekymrad min "Anthony skickade iväg honom på ett jobb."

"Okej, men han svarar inte på mina mess."

"Du borde nog låta bli."

"Varför? Jag är bara orolig att nåt hänt honom."

Lu ställde ner glaset på ett soffbord och fick fram till mig med en dramatisk suck.

"Han har levt i hundratals år Bel, du behöver inte vara orolig. Jag skulle tänka mer på mig själv om jag var du."

"Vad menar du?"

"Anthony har lätt för att bli svartsjuk."

"Svartsjuk? Jag vet inte vad du försöker säga..."

Han la huvudet på sne och log "Lyssna då. Det är viktigt."

Jag rynkade pannan och väntade medans Lu gick tillbaka och slog sig ner i soffan igen.

"Anthony har fattat tycke för dig, vilket innebär att han vill ha din totala uppmärksamhet. Samtidigt har vår vän Clock svårt att ta ögonen ifrån dig och det retar honom."

"Men jag-.."

"Hysh.. det spelar ingen roll. Vår prins är van att få vad han vill ha."

"Men om jag inte vill ha nån av dom.." muttrade jag irriterat.

"Inte?" Fnittrade han "jag har märkt hur du andas fortare så fort vår klockmästare kommer in i rummet."

"Vilket inte behöver bero på attraktion, ni är vampyrer och jag är på er meny.. det du känner av är rädsla för att dö." Svarade jag med spydig ton.

Lu lutade huvudet bakåt och hällde i sig de sista dropparna. "Om du säger det så." Skrattade han men såg inte övertygad ut.

Med en suck satte jag mig på en stol en bit ifrån honom och la huvudet tungt i händerna. "Jag vet inte vad Anthony vill med mig, va fan valde han mig för?"

"Det får du fråga honom."

"Mmm.. visst."

"Men vad du än gör, så nämn inte Clocksworth i hans närhet under den närmsta tiden. Spela ointresserad och gör bara ditt jobb så är han snart tillbaka ska du se."

Jag sneglade på Lu som satt och synade mig ifrån soffan, han stirrade intensivt på min hals och jag märkte hur han kämpade för att behärska sig.

"Okej, tack.. jag ska inte störa mer." Mumlade jag hastigt och lämnade rummet så snabbt jag kunde.

Vilket jävla dårhus.