Dagen efter
789 Words
Bunten med papper växte för var dag, det kändes som ett evighetsarbete att läsa igenom alla fakturor och offerter.
"Du sa att du var van vid bokföring."
Fan det är som om han faktiskt läser mina tankar!
Jag skakade bort obehagskänslan och svarade honom "Det är jag Monsieur, men det är stor skillnad på era företag och min pappas lilla bilverkstad."
"Har du ätit idag? Du ser blek ut."
"Det är inget." Ursäktade jag mig men han såg igenom mig direkt.
Istället reste han sig från sin enorma fåtölj och gick långsamt fram och ställde sig bakom mig och la båda händerna på mina axlar "Är du sjuk?"
"Jag drack för mycket whiskey igår bara. Det går över snart."
"Hmm, ni människor är veka."
Jag nickade kort och försökte hålla mig lugn och inte tänka på hans händer som låg så nära min hals.
"Du har umgåtts mycket med Clocksworth på sista tiden." Konstaterade han.
Jag svarade inte för jag hade ingen aning om vart samtalet skulle leda, istället väntade jag på att han skulle fortsätta.
"Han är som en bror för mig, hans temperament är perfekt för hans position. Men jag accepterar inte att du tar över hans dåliga vanor."
"Jag förstår, du behöver inte bekymra dig monsieur, jag kommer inte göra om samma misstag."
"Jag bekymrar mig inte om dig Belmont."
"Självklart inte."
"Men jag bekymrar mig om mina tillgångar."
Han böjde sig framåt och sniffade mig i nacken innan han lämnade platsen bakom mig och gick tillbaka till sitt skrivbord.
"Du till och med luktar som honom." Muttrade han med avsky i rösten.
Jag rynkade pannan och fortsatte att gå igenom listor med olivolja som skulle skickas till Storbritannien.
Jag visste att han studerade mig, men jag bestämde mig för att låtsas som ingenting. Jag ville inte säga något i onödan, något som skulle irritera honom.
"Har han rört dig?"
Va fan vad det för fråga, tänkte jag och skakade lätt på huvudet.
"Har han bett att få dricka från dig?"
Jag såg skräckslaget upp på den mest fruktade mannen jag någonsin träffat. Hans ögon var iskalla, hans mejslade drag och vita skinn fick honom att nästan att se död ut.
"Nej, monsieur."
Hans ögon blev smala som sträck och hans blick ännu mer intensiv, hur det ens var möjligt.
"Vad har han sagt till dig?"
Jag fuktade läpparna och såg nervöst upp på honom
"Inte så mycket, det mesta har jag listat ut själv."
"Men?"
"Han sa att jag är inte en av er förrän.. förrän jag blir som er."
"Och du vet vad det innebär?"
"Inte riktigt."
Hans ton blev något mjukare när han fortsatte "Du har läst böcker och sett filmer antar jag?"
Jag nickade och fortsatte att markera raderna med blå märkpenna.
"Vi tål dagsljus." Började han "Vi tål vitlök och kors."
Jag sneglade upp på honom och mötte hans kalla leende. "Vår akilleshäl är silver, det bränner oss och kan döda oss om det träffar rätt ställe."
Jag satt tyst och lyssnade men nu hade jag lagt ifrån mig pennan och gav honom min fulla uppmärksamhet.
"Vi kan äta vanlig mat, vi tål mer alkohol än människor, den mängd droger vi tål skulle lätt ge er en överdos så att ni dog på fläcken. Men vi behöver även blod, människoblod för att må bra."
Jag slickade mig nervöst om läpparna och nickade "B leveransen."
Han skrockade "Du har hört talas om den."
"Den kom nyss."
"Jag förstår."
"Hur går det till?"
Hans ögon stirrade så intensivt in i mina att jag kände hur allt blod frös till is inom mig.
"Det finns vissa regler."
Han gick bort till sin hylla och hällde upp ett glas konjak och snurrade den gyllene vätskan i glaset.
"Det är bara prinsar som får utföra ritualen." Han gjorde en paus "men jag dricker bara från orörda."
Så det var där skon klämde, suckade jag inombords. Om Clock hade satt tänderna i mig så skulle jag vara förbrukad.
"Så du har omvänt alla i slottet."
Han nickade "det ultimata beviset för er lojalitet."
"Och ni är odödliga?"
"Vi lever i hundratals år, om det är vad du menar."
Jag började känna hur illamåendet var påväg tillbaka men försökte tränga bort känslan.
"Jag tömmer dig på så mycket blod så att du är på gränsen till död." Fortsatte han "sedan får du dricka av mitt vilket startar omvandlingsprocessen"
"Det låter.. smärtsamt." Mumlade jag utan att tänka mig för.
"Ett litet pris för odödlighet, tycker du inte?"
"Jooo..." ljög jag, för jag kunde knappast säga det jag egentligen tänkte och en plan började formas i mitt huvud, men jag misstänkte att hur jag än gjorde så skulle det resultera i att någon dog.
Tanken fick mig att vilja kräkas.
"När du accepterar min gåva betyder det även att ditt liv tillhör mig. Det innebär att jag när som helst kan ta det ifrån dig."
Till skillnad från nu, tänkte jag torrt.
"Jag har stora planer för dig Belmont. Jag råder dig till att inte göra mig besviken."
- Writer
