Det är bäck mörkt och dödstyst. Det enda som hörs är mina tunga, sträva och oregelbundna andetag. Jag är livrädd medan jag känner hur mina armar är bundna i något kallt.
Kanske en stol? Eller i något i metall? Kanske en stolpe?
Jag vet inte vad jag sitter fast i och det skrämmer mig, för jag kan inte röra mig eller öppna min mun och skrika. För någonting är för min varma mun. Det är ivrigt och sluddrigt, som en blöt handduk. Och det luktar även avskyvärt, en stinkande sop lukt som om jag var bland sopor och andra bortkastade saker.
"Hon är vaken".
Mina ögon spärras upp och jag börjar sprattla i den konstiga sitsen. Mina ben sprakar medan mina armar försöker dra sig loss från det som håller i de hårt.
"Cutie, du kommer aldrig att lyckas komma loss ur den där så ge upp" skrattar e
