Jag stirrar ut från fönstret bredvid min nya säng. Min kropp har sjunkit ner i den sköna, fluffiga madrassen. Medan mina ögon letar efter några spår av havet. Men inget syns. Det är borta, de brusande, kalla vågorna som slår mot klipporna. Solnedgången som dansar över himlen. Jag ler inuti när jag tänker på det vackraste jag vet. Det jag älskar mer än någoting annat. Men nu är det borta. Jag lutar mig mot fönstret och ser ut i mörkret medan jag sätter händerna mot fönsterrutan. Sedan blundar jag hårt och känner hur ensamheten greppar tag i mig. Mina ögon vattnas men jag låter inte tårarna falla.
"Håll de inne..." viskar jag till mig själv. "Låt ingen se igenom dig".
"Hej!" en dörr flyger upp. Jag hoppar till av rädsla men håller kvar mina händer och huvudet vid fönstret.
"Abbie?".
