Ordet vi existerar inte

Mina tankar snurrar. Som månen runt solen fast tiotusen gånger snabbare. Minnena av han. Hans händer mot min hud. Allt är tyst men huvudet skriker. Allt är så lätt för dig, du kan glömma mig medan jag försöker gömma mig i böcker. Kapitel efter kapitel, sida efter sida, men du vägrar låta mig försvinna in i en annan värld. En bättre värld. Där kärlek är någonting vackert, som inte är olyckligt, en värld där kärlek ses som positiv. En värld utan våra problem. Jag önskar att jag var som du, kunde glömma oss. Men som du alltid sagt, vi är olika personer. Det är vi. Du är centrum, en sliten arbetare, rödfärg, frihet och styrka. En drog. Jag är bunden i kedjor, ett andrahandsval, grönfärg, storm och regn. En drömmare. Som två magneter är vi. Du älskar att vara ensam, det är det värsta jag vet. Du älskar marken, jag älskar himmelen. Jag borde sluta använda ordet vi, när det bara är du och jag nu. Jag såg dig idag, med dina högljudda vänner. Du undvek min blick fast vi satt emot varandra. Skämdes för den lilla pojken som skrek om oss. Dig och mig. Skrev till dig senare på kvällen, fick inget svar, förväntade mig inte det heller. Jag vet att du läser men svarar ej. Det är nog bäst så. För skriver om hur jag saknar dig men är livrädd för att träffa dig. Borde inte vara rädd för dig. Borde inte. Men jag är. Vi brukade ligga i gräset, räkna stjärnorna, prata om våra drömmar och du förklarade din. Din dröm var planerad. Jag berättade bara om min dröm om att bo i skogen, mitt ute i ingenstans. Vi brukade kyssas med mig under dig, vi grät i det lilla huset, rökte vid vattnet, låg på kvällen i rött ljus. Min kropp var din, tillhörde dig, du hade(har) makten över den. Varje kyss längs halsen, tog mig bort till en annan värld, där allting var bättre. Mina händer i dina händer var hårt knutna medan du kysste mig på läpparna. Nu börjar mina minnen sakta försvinna... Kommer ihåg mina blöta kinder medan jag lämnade tillbaka din tröja, lämnade en lapp i luvan: "Jag är stolt över dig, med du sårade mig lite" . Skrek ditt namn till musiken i bakgrunden och lät min ögonskugga rinna ner för kinderna i svarta sträck. Skrek att jag hatade(älskade) alla märken på min kropp som var från dig. Hatade dig (älskade dig). Nu sitter jag 22:51 med blicken fast i en bok, i hopp om att glömma dig för några sekunder. Läser om hur tid går för snabbt och hur frihet är präglat av minnen. Addie LaRue berättar sin berättelse men jag är säker på att det är min berättelse. Addie och jag var samma person, i olika tidsepoker och sekel, jag var fortsättningen på hennes historia där jag satt och läste i min säng.