Fast i Kinas gömda stad

I Palatset

"Välkommen hem Vanja." Li Wang gick fram och gav henne en kram och sedan gav han Cher en kram. "Mina damer, lunchen står framdukad, låt oss gå in och avnjuta en god måltid." Li Wang tog Vanja och Cher i varsin arm och började gå. Vanja kunde se i sin sidovinkel hur arg och avvisad Yen såg ut, han stod kvar bredvid limousinen med de två vakterna som skyddat Li Wang, de hade fått order om att hålla ögonen på Yen. Precis innan de skulle gå in i palatset så vände sig Li Wang om och ropade till Yen. "Du är också inbjuden."

Vanja lät sig bara föras fram under tystnad till bordet. Li Wang drog artigt ut varsin stol till dem och bad dem sätta sig ned. Vanja tyckte att hon kände igen sig när hon satt där, plötsligt mindes hon hur hon som barn hade sprungit bakom en kvinna med lång kjol. Hon hade tjatat om något och dragit envist i kvinnans kjol för att hon skulle stanna. Det hade varit Cher, hennes mor och hon mindes att hon stannat och kramat om henne. Minnet var starkt och hon önskade att hon hade fått vara hos sin mamma under sin uppväxt trots att hennes mormor och morfar varit väldigt snälla och tagit väl hand om henne. Men en saknad hade alltid förföljt henne och nu förstod hon vad hon saknat, sitt barndomshem och sin mor. Ännu en gång blev hon förvånad över att minnena inte kommit tillbaka tidigare.

"Vanja, jag är glad att du återvänt men du kanske inte kommer ihåg mig." Li Wang tittade på henne. Mindes hon honom? Ja, hon gjorde nog det. En svag bild av en krigare som kom hem och stod i dörröppningen. Hon hade blivit glad av att se honom och sprungit för att möta honom men då hade någon mitt i allt gjort krokben och hon mindes inte mer. 

"Du var en krigare, eller hur?"

"Ja, det var tuffa år inte bara för mig och landet utan även för er. Jag var inte hemma mycket. En dag när jag kom hem så var du borta, bortskickad och gömd. Jag sörjde dig. Vanja jag har saknat dig i djupet av mitt hjärta." Li Wangs ögon tårades.

"Förlåt" Det rann en tår nedför Chers kind och hon tittade med sådan djup skuld på Li Wang.

Salen de satt i var stor men ombonad och hemtrevlig med många olika vackra växter och fina stenar. I ett av rummets hörn fanns en fontän som det porla vatten i. En liten papegoja stod på en av de större växternas gren och tittade på dem, den härmade Cher och sade "förlåt" den med och sedan vickade den lite på sitt huvud. Vanja hade aldrig sett en sådan tam fågel, den måste trivas här för det fanns ingen bur utan den var fri att ta sig ut om den ville. Från köket hördes det en vacker musik som någon av kökspersonalen lyssnade på. Vanja kunde minnas inom sig att hon hade trivts här. Hon kunde ju se på Li Wang att han verkligen hade saknat henne och det smärtade i henne. Hon hade aldrig trott att hon skulle känna så här, det kändes som om hjärtat skulle brista och hon började gråta. In i rummet kom Yen, bordet var långt så han satte sig längst bort ifrån dem vid bordets ena kortsida. Vanja tog upp servetten som låg framför henne och torkade bort tårarna, hon ville inte visa sig svag när Yen befann sig i rummet. Vanja satt mitt emot Cher vid lång bordets ände och Li Wang satt på kortsidan, han förde ut sin hand mot Vanjas ena hand och tog den i sin. "Var inte ledsen, vi ska ta igen tiden vi missat." Li Wang såg ödmjukt på henne och hon kände sig trygg med honom där. Det var dukat en extra tallrik på bordet bredvid hennes. Hon sneglade på den och undrade vem som skulle sitta där.

"Du har varit en dålig far, Li Wang och det går aldrig att sudda ut. Vanja är inte din dotter!" Yen talade högt och sarkastiskt till sin far.

"Yen du är en vuxen man och borde veta vad som är rätt och fel. Du har växt upp med Vanja och ett sådant giftermål skulle vara dödssynd. Jag förbjuder dig att gå nära henne!

"Och hur ska du kunna hindra mig? Jag gör som jag alltid gjort, vad jag vill! Kom hit Vanja!" Yen försökte få henne ur balans, Vanja kände det på sig. Var det inte så han gjort när de var barn, fått henne att känna sig nedtryckt och tom inombords direkt han fått chansen. Hon hade inte velat vara där, hon mindes plötsligt hur hon satt i sin mors knä och grät och bad att hon skulle slippa bo nära Yen. Det var då hon flyttat till Stockholm och bott hos sin mormor och morfar som bodde i kommunen Sigtuna. Hon hade glömt bort livet som varit här och levt sig in i en fantasi att mormor och morfar var hennes riktiga föräldrar. Inte ens när hon flyttat till den här staden hade hon kunnat minnas sin barndom fast Cher varit till henne på köpcentret så ofta, kanske på grund av Yen och att hon inte hade velat minnas honom.

"Hon sitter så bra här. Du kan vara tyst. Säg mig var har du varit Vanja? Förutom på köpcentret som jag idag fick veta att du jobbat på." Li Wangs tonfall avslöjade en besvikelse över att han inte vetat om att Vanja befunnit sig nära honom.

"Jag har bott i Stockholm."

"I Stockholm?" Li Wang hann inte få något svar för in i salen kom Tor. Han gick raka vägen fram till Li Wang som reste sig upp från sin plats. Vanjas puls ökade när hon såg honom, vad gjorde han där? Tor sträckte fram ett kuvert med fotografier till Li Wang som nickade till svar. "Det här är min gäst som vi har väntat på, Tor, men ni har ju redan träffat honom så jag behöver inte presentera er. Tor sätt dig ned bredvid Vanja och gör oss sällskap till maten." Li Wang pekade mot stolen bredvid henne. Vanja kände sig plötsligt blyg och hon visste inte hur hon skulle möta Tor. Vad gjorde han där? Hur kände han både Li Wang och Cher? Vanja tittade över bordet på Cher som såg förvånad ut.

"Cher se inte så förvånad ut, du vet att jag aldrig hade släppt in en skräddare men en gammal soldatbroder går för sig. Utan Tor hade jag inte vetat om något som händer i staden. Han ringde mig bara för några timmar sedan och berättade allt som hänt, så jag var på min vakt när ni kom. För vem vet vilken galenskap som styr dig nu Yen?" Li Wang tittade över bordet på Yen. Yen stirrade argt tillbaka på sin far och reste sig hastigt upp och började gå med snabba steg mot sin fader. Samtidigt öppnade Li Wang kuvertet och drog snabbt ut bilderna som var där i.

"Ge mig det där fader, det är bara dumheter. Tor är en galen journalist!" Yen försökte slita av Li Wang fotografierna. Men de föll till golvet och man kunde se bilderna från Yens kontor och de döda männen. "Far, jag hade en bra anledning, männen hade skadat Vanja!" Yen tittade på sin far som var tyst och när Yen inte fick något svar blev han arg och sade. "Du är paranoid och inbillar dig saker! Var har du skickat alla mannar som jag sänt till dig, de fanns inte på gårdsplan när vi kom, jag börjar tro att du inte litar på mig."

"Yen sätt dig ned! Så du saknade dina män när du kom? Hade du tänkt skjuta din gamle far och ta över mitt palats och staden?"

"Du låter mig aldrig komma hit. Varför har du kastat ut mig?"

"Jag har inte kastat ut dig men du sköt min favorit hund för ett år sedan om du inte minns det. Jag portade dig för att du skulle tänka igenom saken och väntade mig en ursäkt men den kom aldrig. Ångrar du dig inte? Jag älskade den hunden, han var min bäste vän."

"Ja det är klart att hunden gick före mig! Men du kommer att få ångra det!" Yen nästan skrek den sista meningen till Li Wang.

"Sätt dig ned och var tyst! Vi får prata senare. Nu ska vi äta." Li Wang såg bestämt på Yen och han blev tyst och gick och satte sig. Vanja tyckte det var konstigt att Yen var så ombytlig, först kunde han bete sig som en galning och andra sekunden uppförde han sig. Hon hade fått samma oberäkneliga känsla över honom tidigare när han varit till köpcentret.

Direkt Li Wang sa att de skulle äta så kom det personal från olika håll som tyst och smidigt serverade dem en god lunchmåltid. Vanja sneglade lite på Tor, han verkade mer spänd än när hon träffat honom tidigare. Hon försökte att inte tänka så mycket på spänningen som fanns hos alla i rummet och lade sin uppmärksamhet på maten. Det var soppa till förrätt, den var mustig och kryddstark med mycket smak av färsk chili, hon gillade mat med karaktär. Det var en sådan hetta i den så man kunde inte tänka på så mycket annat. När de avnjutit soppan kom personalen in med huvudrätten som var olika små rätter som placerades mitt emellan dem på en skiva som gick att snurra runt. Men Yen satt för långt borta för att nå maten så personalen lade fint upp de olika rätterna på en tallrik och serverade honom. Man kunde se att Li Wang tänkte säga något men så blev han tyst. Tor var först att bryta den spända tystnaden.

"Li Wang jag såg alltid upp till dig när vi stred, du var en omtalad man bland alla soldater."

"Tack Tor, du var också en duktig krigare. Men jag hade önskat att man sluppit de åren men vi krigade för en god sak, vi skyddade de svagare och behövdes där. Jag är nu ledare till en grupp samurajer som är mig trogna in i döden, de är fria men har ändå velat stanna här. Männen kallar jag, de sista samurajerna, för om du ser ut över världen idag så finns det inte kvar mycket av sådan hederlighet till sin ledare mer. Jag har hållit den här staden hemlig för att jag ville skydda den mot krig och elände och byggde upp hela staden efter den svenska kommunen Sigtuna som Cher växt upp i. Men fred har inte skapats innanför stadens murar så nu har jag idag bestämt mig för att öppna gränserna och sätta den här staden på kartan vilket innebär att du Cher är fri att lämna mig och staden om du så önskar." Li Wang tittade ömsint på Cher. "Men jag vill att du stannar och jag älskar dig fortfarande."

"Jag vet inte vad du vill att jag ska säga Li Wang." Cher tittade på honom.

"Cher jag önskar att saker varit annorlunda från början men redan tredje året in i äktenskapet när du flyttade in hos tjänstefolket borde jag ha låtit dig åka hem till Sigtuna i Sverige."

"Jag var hos tjänstefolket för att du skickat Vanja dit."

"Vilka dumheter, varför skulle jag ha skickat henne dit?" Li Wang tittade först på Cher och så vidare över bordet mot Yen som tittade tillbaka på honom med en hatisk blick.

"Jag gav order i ditt ställe när du inte var här och sade att det var på din begäran. Varför skulle ni ens behålla ett barn som inte var ditt far?" Yen reste sig och lyfte upp en vas och kastade den allt vad han förmådde över bordet i riktning mot Vanja. Men Tor var snabb i sina reflexer och fångade den innan den träffade henne. Vanja kände sig chockad, hon hade trott att hon satt säker eftersom Li Wang tagit av Yen sitt vapen men ingen verkade trygg i närheten av honom när han tappade humöret.

Li Wang ställde sig upp och vinkade en gest till sina vakter som stod i dörröppningen, de gick med bestämda steg mot Yen och tog tag i honom. Yen bara skrattade hånfullt. "Du kommer att få ångra det här Li Wang. Du har aldrig varit hemma så du skulle bara veta vem som fostrat mig när du var borta. Kommer du ihåg Emi?"

"Emi, jag visste inte att han levde." Li Wang såg dyster ut och satte sig ned. "För Yen till sitt rum men lämna honom inte ur sikte." Det blev alldeles tyst i salen, Li Wang tittade på Cher.

"Cher, har du träffat på den mannen som Yen talade om?"

"Nej, men Yen brukade inte vara hemma så ofta och när han kom så var han som nu oberäknelig. Jag är ledsen att jag inte berättade det till dig då."

"Trettio år Cher, tänk dig att det skulle ta så länge innan vi vågade tala med varandra. Vi har hållit för mycket inom oss." Li Wang la sin hand över Chers hand och tittade på henne. "Mitt hjärta är fortfarande ditt." Li Wang och Cher var inte vana att prata om sina känslor så hans kärleksfulla ord gjorde dem blyga. Cher tittade ned i bordet och Li Wang sträckte på sig och vinkade till personalen att komma med efterrätten. "När vi ätit klart ska jag ta er på en rundtur i palatset. Om ni vill?"