Fast i Kinas gömda stad

9. Vägen genom djungeln

Solen stod högt på himlen idag och sken in genom trädens grenar på stigen de gick efter. Vanja kände hur svettdropparna pärlade i pannan från värmen så hon torkade bort fukten med armen. Hur kunde det vara så varmt? De måste snart hitta ett ställe att svalka sig på innan någon fick värmeslag, tänkte Vanja. Hon tittade bakåt efter stigen och såg att de andra var en bra bit bakom henne. Hon hade gått på för fort och måste så klart vänta in alla. Tor hade hon satt sist i ledet, dels för att alla skulle känna sig trygga med honom längst bak men också för att han verkade tro att hon behövde skyddas men hon skulle bevisa att hon minsann klarade sig själv. Vanja kände sig stark inombords och det var länge sedan hon känt så. Men hon förstod att mycket av hennes sköra sida berodde på hur Yen behandlat henne alla år som hon jobbat på köpcentret, han hade alltid försökt få henne ur balans.

Hon ville inte tänka på Yen nu men ändå kom ett minne till henne när hon en vanlig dag hade varit på jobbet och gått ned till förrådet i källaren för att hämta skor och när hon gick ut därifrån hade plötsligt Yen stått där bakom dörren. Yen hade satt fram foten så hon snubblade och alla skokartonger som hon höll i föll till golvet och sedan hade han bett om ursäkt. Hon mindes hur hon hade blött från läppen när den revs i kartongen men Yen hade tittat hatiskt på henne efter att han bett om ursäkt och så hade han böjt sig ned och gett henne en örfil. Vanja hade känt sig rädd den gången men samtidigt märkt att det fick Yen att må bättre så hon hade sträckt på huvudet och sagt att hans ursäkt var mottagen. Men Yen var så arg den dagen så hennes gest hade inte hjälpt utan han hade bara blivit ursinnig och slagit till henne med knuten näve hårt över kinden så hon nästan svimmade. Sedan hade han dragit upp henne från golvet och skrikit åt henne att hon inte fick lämna affären på arbetstid utan plocka skor i källaren kunde hon göra efter arbetet. Vanja hade tyst nickat och sedan gått upp till affären med gråten i halsen. Dagen därpå hade hon ringt och sjukanmält sig men bara fem minuter efter det hade Yen brutit sig in hos henne och dragit henne med sig till sin bil och kört henne till köpcentret och färden hade verkligen inte varit trevlig. Han hade visat henne både kniv och vapen och varit hotfull så efter det hade Vanja bara gått till jobbet och försökt att inte tänka på annat än skor, smink och kläder vilket hade fått henne att uthärda och glömma. Men nu när Yen inte var nära henne hade hon börjat minnas händelser som hon förträngt. Hon hade till och med lyckats intala sig själv att hon trivdes på köpcentret.

Vanja tittade på kartan som hon hade fått av Li Wang och såg att det skulle finnas en kallkälla bara två kilometer framåt så om de gick på skulle de vara där på nolltid. Alla hade hunnit ikapp henne nu så hon talade till dem. "Bra kämpat alla. Om tjugo minuter är vi framme vid en kallkälla så där kan vi stanna till en kort stund. Tor, du fortsätter att gå sist. Är alla okej?" Vanja tittade på honom och han nickade. På sidan om honom stod en vacker kvinna med bruna ögon och mörkbrunt hår som såg ut att vara bara några år yngre än honom. Stod inte kvinnan lite väl nära Tor? Tänkte Vanja och log gjorde kvinnan också mot Tor. Åh, vad arg Vanja plötsligt kände sig. Kvinnan var kortare än henne, men vem var inte det? Vanja brukade inte störa sig på sin längd vanligtvis utan hade accepterat att hon var längre än de flesta kvinnor men just nu kände hon sig obekväm med sin längd när hon såg den korta kvinnan bredvid Tor. Vanja kom på att alla stod ju och tittade på henne så hon försökte att inte visa att hon blivit arg utan tittade så neutralt hon kunde mot alla som nickade till svar. "Bra, då fortsätter vi."

Vanja började gå och hennes tankar gick hela tiden till Tor och den där kvinnan gåendes nära sig och det gjorde henne irriterad så hon ökade farten utan att tänka på det. Hon brukade inte känna sig så här vanligtvis, varför blev hon så arg? Hon kunde inte minnas att hon känt så här någon gång i sitt liv tidigare.

När hon kom fram till kallkällan och tittade bakåt efter stigen kunde hon inte se någon. Vanja suckade åt sina egna tankar som snurrade runt i huvudet, Cher hade ju sagt att Tor var en charmör. Han var en man som de flesta kvinnor attraherades av. Vanja gick fram till kallkällan och satte ned sin vattenflaska i den så den fylldes och sedan hällde hon lite av det iskalla vattnet över sitt hår och blaska vatten i ansiktet.

Naturen var väldigt frodig här, trädens stammar var kraftiga och grenarnas kronor sträckte sig mot varandra och bildade ett vackert tak ovanför kallkällan. Det var inga buskar här och marken var jämn och fin så de borde stanna och sova här tänkta Vanja. En liten bit bort var ett stup vilket var en farlig nackdelen om barnen började springa runt men de kunde ha någon som stod vakt där, tänkte Vanja. Hon kollade på kartan igen, det skulle ta minst en heldag till att komma fram till den gömda dalen, kanske två.

Vanja ställde sig bredvid stupet och tittade ut över naturen, den var magisk och hon hade aldrig kunnat föreställa sig något så vackert. Stora stenklippor var formade på olika sätt, en klippa som var den mest speciella var hög och långsmal med vackra gröna växter som slingrade sig runt den. När hon stod där och tittade ut över naturen kunde hon nästan glömma både tid och rum.

När Vanja vände sig om såg hon att nästan alla hade kommit men hon kunde inte se Tor och kvinnan. Men hon tänkte inte bli arg igen, i stället hjälpte hon de som såg trötta ut att hitta någon någorlunda bekväm plats på marken som de kunde sitta på och pusta ut. De flesta hade en filt med sig som de kunde sitta på annars delade de med sig. Vanja uppmanade alla att de skulle spraya sig med myggspray för det skulle vara hemskt om de drabbades av malaria.

Vanja tittade mot stigen fast hon bestämt sig för att inte känna efter för mycket. En bra stund efter att alla kommit såg hon Tor komma gåendes med den mörkhåriga kvinnan. Tor bar på ett barn som hade somnat i hans famn. Vanja mötte dem och kände sig plötslig så dum när hon varit arg. Hon tittade på barnet och blev orolig, tänk om barnet blivit sjuk och hon hade bara sprungit på i förväg. När hon kom nära barnet kunde hon se att det var en pojke. Han såg lite blek ut och kunde inte vara mer än tre år, tänkte Vanja.

"Hur mår han?" Vanja tittade på Tor och sedan på kvinnan.

"Han mår bra men blev utmattad av värmen, det är länge sedan det varit så här varmt." Tor tittade på Vanja. "Jag ska lägga ned honom."

"Ja självklart, var vill ni ha er plats?" Vanja tittade på kvinnan men hon svarade inte på Vanjas fråga utan blängde i stället på Vanja och snäste åt henne. "Det räcker med Tors hjälp, du har säkert viktigare saker att ta tag i. Låt oss vara ifred."

"Självklart!" Vanja kände att hon verkligen blivit avsnäst av kvinnan och hon tänkte inte börja ta någon strid nu, helst inte när barnet var närvarande. Men kvinnan hade verkligen ingen rätt att vara otrevlig.

Vanja gick i väg och såg efter så alla andra mådde bra och så valde hon ut en kvinna som såg stark och alert ut som fick börja att vakta stupet, kvinnan fick också ansvar att välja vem som skulle stå där efter henne. När Vanja pratat med kvinnan och vände sig om för att gå så stod Tor där tätt bakom henne. Vanjas puls ökade och hon kände en konstig känsla i hjärtat som hon helst inte ville känna nu men den gick inte att hejda. "Vanja, kom." Tor tog hennes hand och ledde henne med sig en bit efter stigen bort från lägret. Hon hade tänkt protestera men hade tappat talförmågan som hon verkade göra ibland i Tors närhet. Han stannade till bredvid ett träd som hade en kraftig gren längst ned på sin stam. Han lyfte upp henne och hoppade upp själv. Han satte sig med ryggen emot stammen och med henne framför sig. De var tysta som om ord inte var nödvändiga. Han strök hennes hår bakåt och tittade på henne med en värme som kändes i hela hennes kropp och så drog han henne mot sig och kramade om henne. Från grenen de satt på kunde man se kvällssolen som var på väg ned bakom berget, den var glödande vacker.