Fast i Kinas gömda stad

Nära inpå

Tor kröp ut från under tåget och Vanja följde efter honom. Han gick med snabba steg efter den tomma perrongen. Det fanns inte en byggnad i närheten förutom åt andra hållet där muren var. Tor tittade hela tiden sig omkring efter något på marken, han verkade sammanbiten och irriterad. Tåget som de gick längs efter var långt och alldeles tomt men snart skulle säkert någon komma för att hämta det. Tor stannade och böjde sig ned och började röra vid ett märke som fanns i marken. Vanja såg långt borta hur en bil närmade sig och hennes puls ökade. Vad skulle hända om någon tog dem? "Tor, jag ser en bil." Vanja satte handen mot hans rygg men han svarade henne inte utan tog fram en kniv från innerfickan. "Du kan inte försvara oss med den."

"Jag vet." Tor tryckte kniven mot märket i marken och en liten lucka öppnades, där var en smal stege som ledde ned i mörkret. "Klättra ner!" Tor tog snabbt av Vanja klackskorna och kastade ned dem i öppningen.

"Vad gör du? "

"Ner, nu!"

"Men jag är mörkrädd." Vanja skruvade på sig. Tor muttrade och tog tag i henne sedan klättrade han ned en bit och drog henne med sig. Han stängde luckan snabbt.

"Klättra snabbt nedåt med mig, de såg oss kanske och om de gjorde det kommer de förmodligen efter oss." Tor talade med en låg ton till henne men bestämt så Vanja gjorde som han sade. Längst där nere var en mörk tunnel. Hur skulle de hitta här? Det var ju becksvart. Vanja sökte med händerna efter sina skor men Tor tog tag i hennes hand och drog henne med sig.

"Jag måste hitta mina klackskor." Vanja försökte dra sig ur han grepp. Tor kastade henne över axeln och började springa snabbt. De kunde höra uppifrån tunneln hur någon slog hårt i marken.

"Jag kan ta mig fram själv. Släpp ned mig!"

Men Tor höll henne kvar och sprang ännu snabbare som en elitsoldat, hur kunde han se något i mörkret? Tänkte Vanja. Plötsligt hördes ett dån uppifrån. Vad var det som lät? Vanja lyssnade efter ljuden samtidigt som hon skumpade omkring mot Tors axel. Hon hade aldrig själv kunnat springa så snabbt som han gjorde. Ett till dån hördes och marken ovanför dem skakade till. Man kunde höra hur stenar rasade ned en bit bort där de kommit ifrån. Men det påverkade inte Tor, han sprang på lika ihärdigt och Vanja kände sig plötsligt ganska trygg på hans axel. Om hon hade sprungit själv hade hon nog varit begravd under stenraset. Ännu ett till dån hördes och det blev lite ljusare i tunneln. Varför var det så viktigt att jaga dem? Vanja blundade och hoppades innerligt att de skulle hinna undan. Tor stannade till bredvid en dörr och lyfte hastigt ned Vanja från sin axel sedan sparkade han in dörren så den flög in i rummet, där inne fanns hyllor med massvis med saker och mitt i det var en cykel. Tor beordrade henne att hoppa på pakethållaren och så cyklade han som en vilde framåt i tunneln. Den lilla ljusglimten de sett tidigare var nu borta så Tor hade satt igång cykellyset. Vanja undrade om de var de enda här nere förutom de bakom dem för tänk om det var fiender framåt också. När de cyklat på i en timme så kom de fram till ett ställe i tunneln där den var lite större och flera vägar grenade ut sig. Han tog den som var mot höger.

" Men, om vi ska mot staden borde vi väl ta den som leder rakt fram? " Vanja förstod inte varför han tog den som ledde åt fel håll. Tor klev av cykeln och visade ett tecken att hon skulle vara tyst och så släckte han lyset på cykeln. Hon hade också klivit av från pakethållaren och följde efter honom, för vad hade hon för annat val? Egentligen ville hon bara hem och lägga sig och sova. Efter att de gått en bit stannade Tor och tryckte med handen mot en vägg som öppnade sig, där inne fanns ett gömt rum. Han parkerade cykeln och tände sedan ett stearinljus. Rummet var smalt och ganska trångt med en madrass på golvet och en liten hylla med massvis av choklad och några konservburkar med mat. I ena hörnet rann det vatten, Vanja tittade på det rinnande vattnet och kände hur törstig hon var.

" Du kan dricka det, det kommer från en kallkälla." Sade Tor som om han läst hennes tankar. Vanja kastade sig mot vattnet och började dricka. Sedan satte hon sig ned på madrassen. Tor drack också och satte sig bredvid henne för det fanns ingen annan plats att vara på i det lilla utrymmet. Han böjde sig fram efter två chokladkakor och gav en till henne så satt de tysta och åt dem. Vanja kände hur hon frös, Tor tittade på henne. "Det ser ut som om du har feber, Vanja." Han förde handen mot henne och kände att hon var varm. Han tog fram en liten låda som låg bredvid chokladen och hittade värktabletter till henne. Vanja tog lydigt emot dem. Sedan la hon sig ned och han satte täcket om henne, Tor kröp in under täcket och lade sig bredvid henne. " Vanja, vad skulle din man säga om du låg så här nära mig?"

"Jag har ingen man, det finns inga män på varuhuset."

"Men du kanske har någon du träffar efter jobbet som saknar dig jättemycket nu."

"Jag träffar ingen. Jag har nästan bott på jobbet i tio år."

"Men alla kostymer som du pratade om, vem provar dem? Kvinnor?

"Åh, vad är det här för utfrågningar?" Vanja vände sig om mot honom. "Kostymerna som kommer in till butiken brukar hämtas av en man, han är min chef men han är verkligen inte trevlig. Jag har alltid varit rädd för honom och aldrig vågat trotsa något han beordrat vilket har resulterat i dålig lön och långa arbetsdagar. Jag har gått till arbetet varje dag i tio år men idag så rymde jag för att möta mina vänner men du ser hur det gick. Nu ligger jag här i en liten vrå under marken och vet inte ens var mina vänner tagit vägen eller vad jag blivit indragen i."

"Du har rätt. Vi vet inte hur det har gått för Ria, jag måste gå och ta reda på det men du måste stanna här så det inte händer dig något." Tor kastade av sig täcket och reste sig upp.

"Jag kommer med." Vanja reste sig upp och kastade håret bakåt. Tor tittade på henne, Vanja undrade vad han tänkte på. "Jag har ingenstans att ta vägen om det händer dig något, ska jag bara sitta här då och vänta på bättre tider?"

"Kom med då envisa kvinna. Men då går vi och söker skor åt dig först."

"Jaha så du har skobutiker här nere?"

Tor suckade och drog henne mot sig. "Om du kommer med så måste du vara tyst." Han förde handen mot hennes hår ömsint och förde det sakta bakåt sedan böjde han sig nära henne så hon kunde känna hans läppar mot sin kind och viskade. "Har du förstått?"

Vanja kände hans varma andedräkt och höll andan. Hjärtat rusade, hon kände sig plötsligt yr och blundade. Vad var det för fel på henne när den här mannen kom för nära? Hon blev tyst och när hon tittade igen så stod han och tittade på henne med sitt svårtolkade leende. Ville han retas med henne? Han visste att hon skulle bli så här, hennes fingrar darrade. Som om han inte hade retats nog med henne så böjde han sig fram och gav hennes läppar en mjuk kyss. Sedan vände han sig tvärt om och öppnade dörren, han vinkade en gest att hon skulle komma och tog hennes hand i sin och förde dem ut i den mörka tunneln. Varför hade han kysst henne? Hon hade aldrig kysst någon tidigare, hon hade väntat hela sin ungdomstid på det rätta tillfället men det hade aldrig dykt upp då. Sedan i sitt vuxna liv hade hon helt glömt bort sin dröm om den perfekta mannen och fantasin om den första kyssen, fast hade det varit rätt tillfälle nu? Hon hade verkligen gillat kyssen, en pirrande känsla återkom inom henne när hon tänkte på Tor och hans läppar mot sina. Men hon kände honom inte tillräckligt bra så hon tänkte inte låta honom göra det igen, varför hade hon ens låtit honom komma så nära?