Legenden om Zamboria

Instrumenten ombord på det enorma rymdskeppet blinkade till en sista gång innan de dog. Kommandobryggan tystnade, endast nödbelysningens surr hördes. Det kalla ljuset lade sig över besättningens spänt sammanbitna ansikten. “Starta om motorerna!” röt kaptenen. Teknikerna kastade sig över panelerna, men skärmarna förblev svarta. Utanför panoramafönstren växte en okänd planet snabbt i storlek. Den liknade jorden, men något med den kändes fel. “Vi går in i atmosfären!” ropade någon. Skeppet skakade våldsamt när det bröt igenom. Eld svepte längs skrovet, gnistor regnade ner över bryggan, rök fyllde luften. Kaptenen hann bara ropa en sista order innan marken slog emot dem. Sedan blev allt svart. Erik vaknade av att något svalt låg mot kinden. Gräs. Han öppnade ögonen. Ljuset silade genom trädkronorna ovanför honom. Minnet av kraschen var suddigt, bara fragment av skrik, eld och metall som slets itu. Runt omkring honom låg människor utspridda, några medvetslösa, andra på vingliga ben. Barn grät, folk ropade namn, letade bland vrakdelarna. Rök steg fortfarande från skeppets rester. Erik tog stöd mot en sten och reste sig. Insikten slog honom med full kraft. Vi är strandsatta. Han klättrade upp på stenen och höjde rösten så mycket han orkade. “Kära vänner!” Ljudet skar genom kaoset. Fler och fler vände sig mot honom. “Vi vet inte var vi är, och vi vet inte om vi tar oss hem,” fortsatte han. “Men om vi ska överleva måste vi organisera oss. Här och nu.” En kort tystnad följde. Sedan hördes en röst: “Erik, du borde leda oss!” Andra stämde in. Erik tvekade, men nickade sedan. “Okej. Då börjar vi med att skapa ett läger, ta hand om de skadade och säkra mat och vatten.” När natten föll låg ett spänt lugn över gläntan. Eldar brann längs ytterkanten, vakter patrullerade med gevär och ficklampor. Skogen runt dem var mörk, oändlig. En av vakterna stannade till när ett prassel hördes längre bort mellan träden. Han lyste med lampan, men såg bara stammar och buskar. Sedan kom ljudet igen. Ett ylande, långt och djupt, rullade genom skogen. Det liknade en varg, men något i tonen var fel, nästan… främmande. Vakten kände hur nackhåren reste sig. Han började springa tillbaka mot lägret, snubblade fram över rötter och kvistar. Bakom honom hördes tunga steg, lugna och uthålliga. När eldskenet äntligen syntes mellan träden kastade han sig ut i gläntan och vände sig om, geväret i händerna. I mörkret mellan träden glimmade flera röda ögon. Han sköt. Ett dovt gnyende hördes, och ögonen försvann. “Vad hände?” ropade en av de andra vakterna. “Det var något i skogen,” flämtade han. “Stora vargar… eller något som liknade dem.” Han satte sig vid elden, men blicken drogs hela tiden mot skogens mörka kant. Vid gryningen samlade Erik sin lilla stab. “Vi är inte säkra här på nätterna,” sade han. “Vi måste förstärka försvaret.” Den militära rådgivaren nickade. “En palissad runt lägret. Träbarriär. Det kan iallafall hålla varelserna på avstånd.” Arbetet började direkt. De fällde träd, släpade stockar, reste en grov men stadig mur runt gläntan. Trots tröttheten arbetade alla utan att klaga. Rädslan drev dem vidare. När kvällen kom stod en hög palissad runt lägret. Eldarnas sken kändes lite tryggare nu. Nästa morgon gav sig Erik och en liten grupp ut för att kartlägga omgivningarna. Efter en lång vandring nådde de ett stilla hav, som ett spegelblankt sund. “Det där måste vara en ö där borta,” sade Erik. De byggde enkla flottar, tog sig över och slog läger på andra sidan. I gryningen väcktes de av trumpetstötar. När de gömde sig i skogsbrynet såg de två arméer av alver marschera mot varandra över fältet. “Alver,” viskade Erik. “Det här är inte bara en vild planet. Det här är en värld med sina egna folk.” När arméerna drabbade samman fylldes luften av pilar och klingande stål. Erik insåg att de var på helt fel plats vid helt fel tid. “Vi måste härifrån. Nu.” Vad han inte såg var spejaren i skogskanten som redan vänt sig om och skyndat iväg. Rapporten nådde snabbt alvkungen, Beladir den store. “Människor,” sade han. “I vår värld. Vi måste skydda den.” Han gav ordern: Härens trupper skulle förberedas. Erik och hans grupp skyndade tillbaka genom skogen. Grenar rev mot deras ansikten, marken var ojämn. Erik gick först. “Vi måste hinna tillbaka till bosättningen och varna dem,” sade han. “Vi går så långt vi orkar.” De anade inte att en alvhär följde dem, tyst och uthållig. När natten föll kom ylanden tillbaka, längre bort först, sedan närmare. Dimman låg tjock mellan träden. “Håll er samlade,” sade Erik och la handen på svärdet. Ett plötsligt brak bröt tystnaden. En man längst bak försvann mellan träden med ett skrik. Ylanden och morranden tog över. “Samla er i en cirkel!” ropade Erik. Röda ögon tändes i mörkret runt dem. “Spring! Ditåt!” Han pekade mot en mörk siluett: en gammal stuga, halvt dold av löv. De kastade sig dit, fick upp dörren och slog igen den bakom sig. Utanför hördes klor mot väggarna och dova, hotfulla ylanden. “Ingen eld,” sade Erik. “Vi kan inte riskera att alverna ser röken. Vi väntar tills det blir ljust.” Ingen sov den natten. När gryningen äntligen kom var varulvarna borta, men gruppen var utmattad. De lämnade stugan i tystnad och fortsatte tills bosättningens murar reste sig framför dem. När portarna stängdes kände Erik en kort lättnad, men den försvann snabbt. Han kallade samman sitt råd och berättade vad som hänt. “Vi måste förbereda oss,” sade han. “De kan komma när som helst.” Männen samlades vid murarna, kontrollerade gevär, spände bågar och gjorde de få kanoner de hade redo. När natten föll lyste vakttornens eldar. Snart kom ropet: “En här närmar sig!” På avstånd såg de alverna rida fram, disciplinerat, fanor fladdrande. Deras fana var vit med en silverkrona och två korslagda pilbågar. När de kom nära stannade de, slog läger och tände eldar. “De väntar,” sade Erik. “I morgon anfaller de.” När solen steg över horisonten nästa morgon svämmade landskapet över av blänkande rustningar. Alvkungen red fram på en vit häst, gyllene rustning på kroppen. Han talade högt på sitt språk, men ingen människa förstod. När ingen svarade vände han tillbaka. Sedan började det. Pilar regnade över murarna. Människorna svarade med gevär och pilar. Män och alver föll, men ingen sida gav sig. Plötsligt red alvkungen fram, tog sats och kastade sig upp på murens kant. Hans gyllene svärd blänkte när han stormade fram mot Erik. Erik drog sitt eget svärd. Duellen som följde drog allas blickar till sig. Kungen var snabb och stark. Erik kämpade för att parera slagen. I ett ögonblicks tur träffade han kedjan runt kungens hals. Ett gyllene smycke slitnade och föll ner, studsade mot stenen och försvann ner innanför murarna. Allt förändrades. Kungen ryckte till, som om en osynlig kraft släppt taget om honom. Runt omkring föll alverna ner på knä. Deras vapen gled ur deras händer. “Vad var det där?” andades någon. Erik såg på kungen, som nu verkade förvirrad snarare än rasande. Han talade igen, men språket lät annorlunda nu. Råare, mer jordnära. Erik förde honom till sitt tält. De försökte kommunicera, men orden krockade. Ändå fanns det något bekant i ljuden. “Det låter nästan som isländska,” sade Erik efter en stund. Han reste sig, steg ut och ropade: “Finns det någon islänning här?” En man trädde fram ur skaran. “Jag heter Einarr,” sade han. “Jag kan försöka förstå vad han säger.” Han gick in i tältet för att lyssna till kungens ord.