Legenden om Zamboria

Instrumenten ombord på det enorma rymdskeppet blinkade till en sista gång innan de slocknade helt. Kommandobryggan fylldes av en tryckande tystnad, avbruten bara av det dova surrandet från nödbelysningen som kastade ett kallt och spöklikt sken över besättningens ansikten. Kaptenen, vars rynkade panna vittnade om en karriär präglad av faror, kämpade febrilt med kontrollerna. "Starta om motorerna!" röt han till teknikerna, men deras händer skakade när de insåg att kommandona inte svarade. Genom panoramafönstren kunde de se den okända planeten närma sig. Den var kusligt lik jorden, men ändå främmande. Kalla kårar spred sig genom kaptenens kropp. Vad var det här för plats? Med en öronbedövande smäll bröt skeppet igenom planetens atmosfär. Friktionen fick skrovet att skaka våldsamt, och gnistor flög som eldflugor längs panelerna. Röken fyllde bryggan och fick besättningen att hosta vilt. Nedanför dem, på planetens yta, breddes en vidsträckt skog ut som en oändlig ocean av grönska. "Håll kurs mot en öppen plats!" ropade kaptenen, men innan någon hann reagera träffade skeppet marken med en våldsam kraft. Allt blev svart. Erik kände gräset mot sin kind och öppnade långsamt ögonen. Ljus glimmade genom trädens täta kronor ovanför honom. Minnena från kraschen var suddiga, som skuggor i hans medvetande. Han satte sig upp och såg omkring sig. Runt omkring honom låg överlevande utspridda, många av dem ännu medvetslösa, medan andra rusade fram och tillbaka mellan vrakdelarna som förvirrade myror. Han reste sig mödosamt och lade en hand på en stor sten för stöd. Blicken sökte över den kaotiska scenen – människor grävde i det rykande vraket efter överlevande, och barn grät efter sina föräldrar. Hans puls slog hårt mot tinningarna när han insåg allvaret i situationen. *Vi är strandsatta.* Han klättrade upp på stenen för att få översikt och höjde rösten över larmet. "Kära vänner!" Hans ord skar genom kaoset och fick folket att stanna upp och vända sina blickar mot honom. Hans hjärta dunkade, men han fortsatte. "Vi vet inte var vi är, eller om vi någonsin kommer tillbaka till jorden. Men en sak är klar: vi måste överleva. Första steget är att organisera oss!" En våg av tystnad följde hans ord, och snart byttes förvirringen i folks ansikten ut mot beslutsamhet. Någon ropade: "Erik, du borde leda oss!" Och till hans förvåning följde andra efter. Jublet växte, och trots sin osäkerhet nickade Erik. "Okej," svarade han med ett litet, nervöst leende. "Låt oss börja här och nu." När natten föll över lägret låg ett kusligt lugn över skogen. Eldar flammade upp runt gläntan, och flammornas dansande skuggor påminde om figurer som levde sitt eget liv. Vakter gick tysta längs perimeterna, deras händer krampaktigt hållande vid sina gevär. En man, nyutsedd till nattens bevakning, hörde ett prasslande ljud i skogen och frös till. Hans nackhår reste sig när han lyste med ficklampan mot mörkret, men det fanns inget där. Eller...? Han hörde ett nytt prassel, denna gång tydligare och längre in i skogen. Hans hand, som greppade ficklampan, darrade när han långsamt riktade ljuskäglan mot ljudets riktning. Då hördes det – ett långt, spöklikt ylande som fick varje nerv i hans kropp att dra ihop sig av skräck. "Vargar," tänkte han, men något med ljudet fick honom att tvivla. Det var för lågt, för fyllt av något annat... något främmande. Han började springa tillbaka mot lägret, snubblande fram genom det täta buskaget. Grenar slog mot hans ansikte, och han hörde tunga steg bakom sig – långsamma men stadiga. När han slutligen såg gläntans ljus framför sig, fylldes han av ny energi. Han kastade sig framåt och bröt igenom buskaget, in i säkerheten av eldens sken. Flämtande vände han sig om och riktade geväret mot skogen. Röda ögon glimmade i mörkret, blickar som stirrade på honom med kall och omänsklig intensitet. Han avfyrade ett skott. Ett dovt gnyende ekade från mörkret, och ögonen försvann mellan träden. Männen som vaktade nära kom springande mot honom, deras ansikten spända av oro. "Vad hände?" frågade en. "Det var... något i skogen," svarade han andfått. "Stora vargar, tror jag. Jag hörde dem yla." De satte honom vid en av lägerbrasorna och försökte lugna honom medan han skakade. Men hans blick stannade hela tiden på skogens kant, som om han förväntade sig att de röda ögonen skulle dyka upp igen när som helst. När gryningen bröt fram samlade Erik sin stab i det stora tältet. "Hörni," började han, och hans röst var låg men fast. "Det är uppenbart att vi inte är säkra här om nätterna. Vi måste skapa en bättre försvarslinje för att skydda oss från vad det än är som lurar i skogen." Den militära rådgivaren nickade. "En palissad," föreslog han. "Om vi bygger en träbarriär runt lägret kan vi hålla varelserna borta." Samtalet mynnade ut i handling. Hundratals män och kvinnor arbetade tillsammans, sågande och bearbetande träd för att bygga barriären som skulle bli deras första försvarslinje. Trots tröttheten arbetade de med en beslutsamhet som Erik kände sig stolt över. När skymningen föll stod en hög palissad runt gläntan. Eldarna flammade upp igen, och deras sken tycktes vara en aning ljusare, som om den fysiska barriären hade fört med sig en känsla av trygghet. Nästa morgon lämnade Erik och en grupp utvalda lägret för att kartlägga området och hitta resurser. Efter en lång dags färd nådde de en strand där havet bredde ut sig framför dem som en spegel. "Det ser ut som ett sund," sa Erik. "Nästa ö verkar inte ligga långt borta, men vi måste ta oss över." De byggde flottar och tog sig över, där de möttes av öppna fält. I gryningen vaknade de av trumpetstötar och såg två arméer av alver marschera mot varandra. Erik viskade: "De måste vara alver... men vad gör de här?" När alvernas arméer kolliderade, fylldes luften av svärd och pilar. "Vi måste bort härifrån," sa Erik. Vad de inte visste var att en spejare sett dem och rapporterat till alvkungen, Beladir den store. "Människor," sa han. "Vi måste skydda denna värld." Och med det beordrade han sina trupper att förbereda sig. De rusade genom den täta skogen, grenar slog mot deras ansikten och marken under dem var ojämn och förrädisk. Erik höll en hastig takt längst fram, hans andetag tunga men hans tankar klara. *Jag vet inte om de förföljer oss eller inte,* tänkte han, men högt sa han: "Vi måste hinna tillbaka till bosättningen så vi kan varna de andra." Hans ord fick gruppen att fortsätta kämpa framåt, trots utmattningen som tryckte på deras kroppar som en blytung mantel. De kunde inte veta att en hel alvhär bara var några timmar bakom dem, rörande sig med tystnad och precision genom skogen. "Vi går så länge vi orkar," beordrade Erik, och trots tröttheten lydde alla utan invändning. När mörkret föll och natten omfamnade skogen började stämningen skifta. Ylanden hördes på avstånd, först lågt och sedan starkare, som ett ekande hot. Dimman svepte in mellan träden och begränsade sikten till knappt en meter. "Håll er samlade," sa Erik med stadig röst, men hans hand sökte instinktivt efter svärdet vid hans sida. Plötsligt hördes ett brak. Grenar knäcktes, och ett dämpat rop skar genom natten. En man som gick längst bak i gruppen hade ryckts in i skogen, hans skrik drunknade snart i ljudet av ylande och morrande. Erik vände sig hastigt om och såg till sin fasa mörkret slukas helt, utan ett spår av mannen. "Samla er i en cirkel!" beordrade han. Gruppen trängde ihop sig, deras blickar irrande mellan träden medan de lyssnade efter fler ljud. Då såg de det: glimmande röda ögon som lyste som eld i mörkret. "Spring!" ropade Erik. "Dit!" Han pekade mot vad som såg ut som ett gammalt hus, halvvägs dolt av löv och skuggor. Gruppen rusade dit, hjärtan dunkande och kroppar tunga av ansträngning. De fick upp dörren och kastade sig in i den lilla övergivna stugan. Precis när dörren slog igen såg Erik hur de röda ögonen försvann in i mörkret, men hotet kändes inte avlägset. Inte än. Inuti stugan var det kvavt och trångt. Erik räknade snabbt in gruppen och insåg att en man saknades. "Han är borta," sa han lågt, sorgen tydlig i hans röst. "Vi kan inte göra något för honom nu." "Vi borde inte tända någon brasa," fortsatte han. "Alverna kan upptäcka oss. Vi håller oss tysta och väntar tills det ljusnar." De satte sig ner på golvet, pressade mot väggarna, medan varulvarnas ylanden ekade runt stugan. Ljudet av klor mot trä fick stämningen att skälva. Ingen sov den natten. Ingen vågade ens blunda. När gryningen kom var världen grå och tung av regn. Varulvarna hade försvunnit, men gruppen var utmattad och tyngd av sorg. "Vi måste röra oss," sa Erik, och de lämnade stugan i tystnad. Markens fuktiga jord klafsade under deras fötter, och med ren viljestyrka stapplade de fram tills de äntligen såg bosättningens portar resa sig som ett löfte om trygghet. När portarna stängdes bakom dem kände Erik en våg av lättnad skölja över sig, men den var kortvarig. Han samlade sitt styrande råd och förklarade allt som hade hänt. "Vi måste förbereda oss," avslutade han. "De kan anfalla när som helst." *Hotet närmar sig* Männen samlades vid murarna. Deras gevär justerades och pilbågar lades fram. Även om många av expeditionens tyngre vapen förstörts i kraschen förbereddes kanonerna som de hade kvar. När natten föll lyste vaktornets eldar över omgivningarna, och snart ropade utkiken högt: "En här närmar sig!" Erik och männen sprang upp på muren. Framför dem, på avstånd, kunde de se alverna rida in, fanorna fladdrande i vinden. Deras fana var vit med en silverkrona och två korslagda pilbågar. När de var några hundra meter från murarna gjorde de halt och slog läger. De tände eldar, men lämnade inga spår av förhastade rörelser. "De väntar," sa Erik lågt. "Imorgon kommer de slå till." När solen steg nästa morgon gick Erik upp till murens topp. Alvernas här var massiv, deras rustningar reflekterade ljuset som en bländande våg av stål. Konungen, klädd i gyllene rustning, red fram på en vit häst. Hans röst ljöd mäktigt när han talade på ett språk ingen av människorna förstod. Hans ord var fyllda av auktoritet och ilska. När ingen svarade red han tillbaka till sin armé. Striden började när pilar regnade över människorna på muren. Försvararna höll upp sköldar och besvarade angreppet med gevär och pilbågar. Marken fylldes snart av både människors och alvers blod, men ingen sida vek sig. Plötsligt red alvkungen fram mot muren. Med ett mäktigt språng hoppade han upp på murens kant och drog sitt svärd, gyllene och bländande i ljuset. Erik drog sitt eget svärd, och de möttes i en man-mot-man-strid som fick all annan rörelse på slagfältet att avstanna. Kungen slogs med ett ursinne som överväldigade Erik, men i en ren lyckoträff träffade han kedjan runt kungens hals. Det gyllene smycket föll till marken och studsade ner i bosättningen. Något förändrades. Kungens kropp skakade som i kramp, och samtidigt föll alverna ner på knä, deras vapen lämnade deras händer. "Vad händer?" frågade någon i chockad tystnad. Erik såg på kungen som långsamt återhämtade sig. Han försökte tala, men språket var fortfarande obegripligt. Erik ledde honom till sitt tält, och när de satt där insåg han något. "Det låter bekant... som isländska," sa Erik. Han steg ut ur tältet och ropade: "Vi behöver en islänning!" En man steg fram och presenterade sig som Einarr. "Jag kan hjälpa," sa han och gick in i tältet för att lyssna på kungens ord.