Legenden om Zamboria

Kapitel 2: En oväntad allians

Alvernas konung, Beladir den store, såg på Erik med en blandning av lättnad och nyfikenhet. Det var som om ett tungt moln lyftes från hans sinne nu när han insåg att det fanns en människa som kunde förstå och kommunicera med honom. Han tog ett steg framåt, hans röst försiktig men allvarlig. "Så ni kan förstå mig," sa han, hans blick vänd mot Einarr. Erik, som fortfarande var förvånad, vände sig mot sin följeslagare. "Hur är det möjligt?" frågade han.

Einarr log svagt och förklarade: "Det är fornnordiska, ett språk som har en djup koppling till vårt förflutna. Isländska är det språk som ligger närmast, och det är därför jag kan tolka vad han säger."

Kungen nickade och vände sig till Erik. "Var hälsade, människor," började han. "Jag ber om ursäkt för att jag och min armé angrep er. Vi alver är av naturen ett fredligt folk, men denna värld är långt ifrån så fridfull som den kanske ser ut från utsidan." Hans röst sjönk, och han lade handen över bröstet, precis där medaljongen tidigare hade hängt. "Denna medaljong var en förbannelse som förblindade mig."

Erik rynkade pannan. "Förbannelse? Vad menar du?" frågade han, och Einarr översatte frågan. Beladir suckade djupt och började berätta. "Det finns en ond kraft i öster som har korrumperat denna värld. Drocmar, en demon med otrolig makt, har i århundraden försökt erövra alvrikena i väster. Han leder en armé av vidunder – troll, jättar, demoner och andra otänkbara varelser. Vi har alltid försvarat oss genom att stå enade med de andra raserna i världen: dvärgar, kentaurer, gnomer och havsfolket. Men för ett år sedan förändrades allt."

Beladir tystnade ett ögonblick, hans blick vänd mot horisonten som om han återupplevde det ögonblicket. "För ett år sedan anlände en gåva till vårt rike – en vackert utsmyckad medaljong. Ingen visste vem som skickat den, men jag, förblindad av dess skönhet, tog på mig den utan att tveka. Det var ett misstag. Medaljongen tog över mig, både kropp och sinne. Jag såg och hörde allt som hände omkring mig, men jag kunde inte styra mina handlingar. Det var som om en främmande vilja tvingade mig att agera. Det var då krigen började."

Hans röst blev tyngre, och han grep sin gyllene mantel. "Jag kunde inte stoppa det. Jag förde mina egna människor i strid mot de andra alverna. För varje dag förlorade vi mer – vårt hopp, vår enighet." Han såg på Erik. "Men när ni bröt medaljongen under striden, bröts förbannelsen. Jag är er skyldig mitt liv för det."

Erik mötte Beladirs blick, hans tankar rusade genom huvudet. "Finns det något sätt att förhindra att detta händer igen?" frågade han. Einarr översatte, och Beladir nickade allvarligt. "Ja," svarade han. "Det finns en artefakt som är tillräckligt kraftfull för att bryta förbannelser och skydda världen mot Drocmars ondska – Brisingamen."

Beladir fortsatte med låg röst. "Brisingamen är ett magiskt halsband, smitt av de fyra stora dvärgarna Alfrik, Berling, Dvalin och Grer för gudinnan Freja. Det sägs att det bär krafter som överträffar allt annat. Enligt legenden är det gömt i en gammal slottsruin långt ute i havet, på en isolerad ö väster om våra riken. Men vägen dit är farlig."

Han såg på Erik med en brinnande intensitet. "Om ni människor vill bevisa er värdighet och sona era brott mot naturen, hjälper ni oss att finna detta halsband. Tillsammans kan vi kanske stoppa Drocmar."

Erik tvekade inte. "Vi hjälper er," svarade han.

Beladir lade en hand på Eriks axel. "Men för att hitta Brisingamen måste vi först söka kunskap. I vår huvudstad, Ashena Anore, finns ett bibliotek som kan innehålla de ledtrådar vi behöver. Ni följer med oss dit." Han vände sig mot sina generaler och gav order om att förbereda resan.

Med alvernas vägledning gick färden snabbt genom skogen mot södra kusten, där deras vita fartyg väntade. Flera dagar senare tornade Ashena Anore upp sig vid horisonten, en stad så praktfull att Erik nästan tappade andan. De vita marmorkolonnerna glittrade i solen, och gyllene fontäner kastade regnbågsskimrande strålar över torgen. Högt ovanför staden, uppe på ett berg, reste sig ett storslaget slott med tinnar som verkade beröra himlen.

Längs de breda gatorna samlades alverna för att bevittna kungens återkomst. Många såg på människorna med misstänksamhet, men ingen vågade ifrågasätta deras närvaro när de gick sida vid sida med deras härskare. Erik kände deras blickar men höll huvudet högt.

Biblioteket var en majestätisk byggnad intill slottet, med höga valv och rader av bokhyllor som sträckte sig ända upp till taket. "Här finns kunskap från alla världens hörn," sa Beladir. "Många av dessa texter räddades från biblioteket i Alexandria." Erik spärrade upp ögonen. "Alexandria? Jag trodde det var en myt."

"Nej," svarade Beladir. "Men denna kunskap är farlig. I fel händer kan den förgöra världar. Vi har vigt våra liv åt att skydda den."

En gammal man med långt vitt skägg och en lila luva närmade sig. "Människor?" frågade han med höjda ögonbryn. Beladir förklarade deras närvaro, och den gamle mannen mjuknade. "Så ni söker Brisingamen," sa han. "Den bok ni letar efter finns en våning ner."

De följde mannen nerför en trappa i vit marmor och in i ett litet rum med bokhyllor fyllda av åldrade volymer. Mannen lade en tung läderbunden bok på ett bord. "Legenden om Brisingamen," stod det på omslaget.

Beladir öppnade boken och läste högt: "Smycket, smitt av dvärgar för Freja, kallades ’eldsmycket’. Det sägs ha kraften att bryta förbannelser och skydda mot ondska." Han tystnade och såg på de andra. "Men sidor saknas – någon har raderat delar av historien."

Efter att ha studerat sjökorten i slottets kartrum förberedde de en expedition. "Vi måste segla i hemlighet," varnade Beladir. "Drocmar kontrollerar fortfarande de andra alvrikena. Om de upptäcker oss, kommer deras flottor att försöka stoppa oss."

Vid hamnen så var alvernas fartyg förankrade. Erik satte sig en sista gång och gick igenom viktiga böcker i slottets arkiv. Det var väldigt många saker som man måste gå igenom inför en sådan farlig och strapatsfylld resa insåg han. Erik och Einarr drog sig sakta genom slottets salar tillsammans de Beladir ner mot hamnen och de väntande fartygen.