Legenden om Zamboria

Kapitel 3: Mot okända vatten

Flera skepp rustades nu för den svåra expeditionen. Alvernas fartyg var helt vitmålade och hade vita segel. Fartygen lastades med proviant, vapen och verktyg, och bland lasten fanns även viktiga böcker, inklusive en översättningsbok för att tolka gammal runskrift som kunde finnas i ruinerna.

För att undvika upptäckt seglade de upp längs med den ö där människorna hade slagit sig ner, längs dess östra kust. Resan längs kusten tog två dagar innan de nådde öns norra spets. Nu bredde sig det öppna havet ut framför dem som en oändlig blå horisont.

Erik stod vid relingen på däck och blickade ut mot horisonten. Solen glittrade på vattenytan och det såg orört och rent ut. Han bad om att de skulle kasta ankare så han kunde få simma. Det dröjde inte länge förrän både människor och alver hoppade ner i vattnet.

Erik kände vattnets svalka mot huden och lät sig föras med av de mjuka vågorna. Det var en stund av frid och lugn, något som varit sällsynt sedan de anlände till denna värld.

Medan de alla simmade runt fartygen såg de plötsligt ett gäng vackra kvinnor närma sig. Erik var förbluffad och förstod inte varifrån de kom. Kvinnorna hade långt hår i olika färger – några var gyllenblonda, andra hade svart hår. Bakom dem kunde man skymta fiskfenor som rörde sig elegant genom vattnet. Deras ögon glittrade som pärlor och deras leenden var förtrollande.

Alvernas kung, Beladir, förklarade för människorna att det var sjöfolk som lever under havet. "Det finns en hel civilisation där nere," sa han. "Havets gudinna Ram är deras härskarinna. På jorden trodde ni på en manlig gud vid namn Poseidon. Men denna del av havet regeras av Ram. Henne vill vi inte reta upp."

Sjöjungfrurna närmade sig och började sjunga en melodisk sång, deras röster var som en symfoni av havets viskningar. Erik var fascinerad men också vaksam. En av sjöjungfrurna, med långt silverblont hår, simmade närmare och log mot honom. Hennes leende var både förtrollande och mystiskt, och Erik kände en dragning mot henne som han inte kunde förklara.

Beladir ropade till sjöjungfrurna på deras språk och förklarade deras uppdrag. Sjöjungfrurna svarade med nickar och försvann sedan ner i havets djup. "De kommer att hålla ett öga på oss," förklarade Beladir. "Om vi visar respekt kommer de inte att utgöra något hot."

Efter att ha klättrat upp för repen längs skroven på fartygen såg de havskvinnorna hoppa i vattnet och dyka ner igen. De kretsade runt fartygen en stund innan de försvann. När havet återigen var lugnt lättade de ankare och satte segel mot det öppna havet. En kraftig medvind förde dem snabbt västerut.

Erik tog med sig Einarr och gick till navigeringshytten där fartygets kapten befann sig. Kaptenen studerade sjökortet på det stora bordet. "Hur långt är det till denna ö vi ska till?" frågade Erik, och Einarr översatte.

"Minst en vecka om vinden är god," svarade kaptenen. "Men det finns faror på vägen. Vi kan komma att passera Dödens berg om vi är oförsiktiga."

"Dödens berg?" Erik såg förskräckt ut.

"Enligt legender består dessa berg av sirener – varelser som är hälften kvinnor och hälften fåglar. Deras sång är farlig och lockande. Många skeppare med svagt sinne har låtit sig lockas av deras sång och skeppet har gått på reven som är väl dolda under vattenytan. När skeppet har gått till botten, flyger sirenerna ner och fångar de sjömän som försöker simma i land på ön. Ingen vet vad som händer dem, men vi måste vara försiktiga."

Erik och Einarr lämnade kaptenens hytt på darrande ben. De gick ut på däck och kände den sköna havsbrisen mot ansiktet. Solen sken högt på himlen. Alvernas konung närmade sig dem och såg deras oroliga ansikten. "Vad är det?" frågade han.

Tolken berättade vad kaptenen sagt. "Ja, det är sant," svarade kungen allvarligt. "Dödens berg finns på vägen mot vårt mål. Vi måste vara redo för alla möjliga faror. Om Drocmar får reda på vad vi gör, kommer han att sätta in alla sina resurser för att stoppa oss."

När natten föll såg de mörka moln tona upp sig vid horisonten. "Det blir nog oväder," ropade kaptenen. "Vi måste förbereda oss. Alla man på däck!" Kaptenens röst var kraftig och genomträngande. "Ni där nere, surra fast alla lådor i lastrummet, och ni andra, ordna med seglen."

Erik och hans folk fördes ner under däck för att inte riskera att spolas överbord av de kraftiga vindarna och vågorna. Himlen lystes plötsligt upp av ett vitt sken och ett kraftigt åskväder bröt ut över havet. Regnet vräkte ner som om himlen öppnat sig. De stora vågorna piskade mot fartygen som lutade kraftigt. En enorm vattenvirvel öppnade sig mitt i havet framför dem. Sjömännen kämpade febrilt för att hålla kontroll över fartygen och navigera rätt så att de inte skulle sugas ner till havets botten. Ett enda misstag skulle innebära katastrof och drunkningsdöden för hela besättningen.

Himlen mörknade snabbt och fartygen kastades framåt. Navigeringen blev omöjlig i kaoset. Erik satt med kungen i dennes hytt längst akterut och de betraktade tyst det stormande havet utanför fönstren. Plötsligt, som genom ett mirakel, slutade stormen tvärt. De kunde inte förstå vad som hänt. Orkaner slutar inte på det sättet. Det började ljusna ute, men en tjock vit dimma svepte nu in över fartygen. De kunde inte se någonting, och allt var helt tyst. En mystisk sång svävade genom dimman, och ingen ombord visste vad som dolde sig i den.

Erik kände en rysning längs ryggraden när sången nådde hans öron. Det var en fängslande, förförisk melodi som tycktes komma från ingenstans och överallt samtidigt. "Sirener," viskade han till kungen. "Det måste vara sirenerna."

Beladir nickade allvarligt. "Vi måste hålla vår kurs och inte låta oss distraheras," sa han. "Styrmännen kommer att täppa till sina öron med vax och binda fast sig vid rodret om det behövs. Vi måste undvika deras farliga locksång."

Sångens fängslande melodi blev starkare, och flera sjömän såg drömmande ut. Erik visste att de behövde agera snabbt. Han ropade till besättningen: "Bind fast er vid masten eller täpp till era öron med vax! Låt inte sången förföra er!"

Flera alver började snabbt dela ut vaxpluggar till besättningen. Erik såg hur några män kämpade mot impulsen att kasta sig över relingen mot rösten som kallade på dem. Med hjälp av rep och vax lyckades de hålla sig fast, även om deras ansikten vittnade om den inre kampen mot sirenernas locksång.

Beladir höll fast i relingen med en hand medan han täppte till sina öron med den andra. Den förföriska sången svävade runt dem, som en dimma av lockelse och fara. Besättningen kämpade för att hålla kursen, och fartyget gungade i de tunga dimbankarna.

Erik såg mot horisonten, där dimman verkade tätare och mörkare. Plötsligt skymtade han något i dimman – en skarp klippa som stack upp ur vattnet som ett hotfullt finger. "Vi måste styra undan!" ropade han och pekade framåt. "Där framme är ett rev!"

Styrmännen, med vax i öronen och fastbundna vid rodret, kämpade för att ändra kursen. Det var en kamp mot tid och naturens krafter. Dimman tjocknade, och sången blev än mer intensiv. Flera sjömän föll till knä, deras ansikten förvridna av den inre kampen mot sirenernas lockelse.

Med en kraftansträngning lyckades besättningen styra undan precis innan de nådde reven. Fartygets köl skrapade mot några av de dolda stenarna, men de undgick den värsta faran. Erik kände en våg av lättnad skölja över sig, men sången var fortfarande stark.

Erik visste att de inte kunde andas ut än. Sången var fortfarande närvarande, och de var inte utom fara. Han ropade till besättningen igen. "Håll kursen! Vi måste ta oss genom detta!"

En av sirenerna dök upp ur dimman, hennes ögon glödande och fyllda av förförelse. Hon sjöng med en röst som tycktes komma direkt från havets djup. Flera män ryckte till vid synen av henne, men de höll fast vid sina rep och täppte till sina öron så gott de kunde.

Beladir höll upp en amulett som hängde runt hans hals, en magisk talisman som glödde med ett svagt blått ljus. Han viskade ord på ett forntida språk, och amuletten började lysa starkare. Sirenen ryggade tillbaka och försvann in i dimman med ett väsande ljud.

Dimman började lätta, och sången försvagades. Erik kände hur trycket i luften lättade, och besättningen slappnade av något. "Vi klarade det," sa han andfått till Beladir. "Tack vare din amulett."

Beladir nickade, fortfarande med en beslutsam blick. "Vi är inte helt säkra än," svarade han. "Men vi har tagit oss igenom den värsta faran för nu."

När morgonen kom, hade dimman nästan helt skingrats och en klar, blå himmel bredde ut sig över dem. Solens strålar värmde deras trötta kroppar, och havet låg lugnt framför dem. Erik samlade besättningen på däck. "b*a arbete, allihop. Vi klarade oss genom natten, men resan är inte över än."

Kaptenen, som nu också var på däck, nickade. "Vi fortsätter mot vårt mål. Med denna vind kan vi nå ön om några dagar."