Nattens kyla svepte genom de höga, öppna valven i Freyrs sal när Erik och Beladir långsamt gick mot palatsets portar. Samtalet de börjat inne i den mäktiga tronsalen levde vidare, inte bara i orden de delade, utan också i de tankar som tycktes speglas i varje steg de tog. Det var som om Alfheims mark själv lyssnade, tyst och vördnadsfullt.
"Jag kan fortfarande inte förstå det," började Erik och bröt tystnaden. "Hur kan ett folk som ert, med sådan rik historia och kultur, glömma vägen till sitt urhem? Alfheim, platsen där allt började."
Beladir stannade och vände sig mot honom. Månskenet som föll över den glödande skogen runt palatset tycktes skulptera hans ansiktsdrag med en blandning av sorg och beslutsamhet. "Det är en fråga som väcker både stolthet och skam i mitt hjärta," svarade han
