Jag Var... Någon

Jag försöker vrida på huvudet för att se om kring. Första jag ser är mörker som omsluter mig. Sakta börjar mina ögon att vänja sig. Ju längre jag står här blir det enklare att se de starka konturerna av väggarna som har byggts runt mig. Högre upp på väggen kommer det in ett svagt ljus, som hjälper mig lite mer att se vart jag är. Jag ser tillbaka på rummet med svarta tapeter som är svartare än rummet och svartare än svart. Sakta börjar något krypa under huden, sedan i ådrorna. Till slut sprider den ut sig mer i min kropp. Min mun blir fylld med blodsmak som inte vill gå bort, även om jag har försökt svälja det ner. All smak kommer bara upp igen. Jag försöker skaka på kroppen för att få bort det här men min kropp rör sig inte. Det är något som stoppar upp mina rörelser hur mycket än jag försöker. Samtidigt börjar paniken växa. Jag samlar på all kraft jag har och försöker ännu en gång att röra på mig. Plötsligt omsluter mer mörker mig samtidigt som kroppen blir tömd på all kraft och liv. All känsla rinner sakta av samtidigt som mitt medvetande dör. Jag ser en tjej med fluffigt hår och lockar som snurrar ända ner till hennes rygg. En oskyldig ung tjej. För ung för att stå så här. Jag förstår inte varför hon står intryckt i väggen och inte rör på sig under de minuterna jag stirrar på henne. När jag tittar närmare på henne ser jag hur hennes ögon är fylld med rädsla. Ju längre jag tittar ser jag att det inte bara är rädsla som växer inom henne. Det är något mer som jag inte kan tolka. Hennes ljusa, fylliga, röda läppar darrar om och om igen.... Mina ögon öppnas upp och jag är tillbaka där jag var senast. Kanske. Kanske är det här en dröm. Kanske inte. Rummet är inte kallt men jag får ändå gåshud som sprider sig över min hud. Under huden sprids stickande känslor. Som bara blir mäktigare och större som återkommande vågor. Sakta börjar huden att reagera mera. Mitt eget skinn krossar sakta köttet som är under. I varje millimeter känner jag smärtan, Smärtan slutar att bara vara fysiskt, utan det är något inom mig som försvinner samtidigt som något sakta byggs upp. Jag vill härifrån. Snälla. Snälla. Skriker jag men ingen hör mig. Det är bara jag. Andas. Jag tar djupa andetag som inte fyller mina lungor med tillräckligt syre. Andas. Varje sekund går som minuter och allting blir bara värre. Värre. Värre. Andas. Jag känner hur mina lungor skriker efter något som de måste få för att jag ska överleva. Tänk om att det är så här jag dör. Händer det här verkligen. Eller är det en dröm. Jag kanske är galen. NEJ. Jag är inte galen. Jag är inte galen. Jag är inte galen. Jag är inte galen. Jagärintegalenjagärintegalenjagärintegalen. Alla känslor och smärta försvinner ut ur min kropp. Paniken har slutat att växa och jag andas ut och in tills min puls återgår till det normala. Lättnaden får mina ben att bli så pass svaga att jag behöver sätta mig ner. Blicken hittar till en kille som kommer gående mot mig. Jag försöker se hans ansikte men jag ser bara hans konturer. Det som hände har sugit upp all min energi. Ögonen fladdrar när jag försöker se han ansikte. Det enda jag kan se är hans breda axlar och ansiktets skarpa former. Kille eller kanske en man ökar farten tills han är framme vid mig. Två händer börjar hålla ett stadigt grepp om mina armar, samtidigt som hans blick söker sig till min. Jag stirrar tillbaka i hans kalla ögon. Jag ser inga känslor. Gröna ögonen är blankt. Huvudet dunstar hårt mot väggen när jag blir intryckt. Jag känner stora händer runt midja och hans ena ben trycker in i väggen mellan mina ben, jag har ingen makt. Mina ögon spärras upp av skräck och en vilja av att bara springa ifrån honom. Händerna sviker mig när jag försöker putta bort den stora figuren framför mig. Hans ena hand känner på min mage samtidigt som handen går längre upp till mina bröst. Klämmer till och sedan viskar in i mina öron. "Gör som jag vill så kommer det här att gå väldigt ort. Du får skylla dig själv att du är en f*****g hora." säger han medan hans andetag blir tyngre "Snä..s..nälla" Rösten som kommer ut tyst darrar. Tårar fylls i mina ögon. Men tårarna rinner aldrig. Dem är kvar där och bränner. Dem hjälper mig att se allt suddigt vilket jag väldigt tacksam för. Jag vill inte se det här. Se hur svag jag är. Jag försöker göra något men det går inte. Hans mun lämnar min nacke som brinner efter hans beröring. Jag vill inte tro att det här händer mig. Men jag måste möta verkligheten. Det tar inte långt tid innan han har lekt klart med mina bröst och tar av min tröja och bh. "f**k vad jag vill knulla dig hårt tills... du inte kan gå. Vet du hur kåt jag är" Min kropp fylls med stickande känslor som ger mig styrka men samtidigt gör mig osäker. Jag testar att blunda för att se att det inte är en inbillning. Det sitter något som skaver mitt hjärta. Något som vill ut. Måste ut till hela min kropp. Jag vill känna hur det skulle fylla ut varenda cell i min kropp, ända till konturen. Ut. Mina muskler spänns. Killen kommer tillbaka efter att tagit av sig sina kläder. Jag stirrar på honom. Stirrar på hans hud. Jag vill röra den. Jag vill. Jag måste. Mina fingertoppar rör honom sakta. "Vaad....fa" Hans röst bryts bara några sekunder efter min beröring. Hans hjärta bultar hårdare. Dunk. Dunk. Det finns en vilja att sluta röra honom men viljan att ha mer är större. Viljan att veta vad som händer är större. Jag vill ha mer makt än vad han hade över mig intryckt i väggen. Är det såhär det känns att vara överlägsen? Smärta. Andning. MER. Död