Jag Var... Någon

Kapitel Ett

Alisha's Dagbok

Den är alltid där. Vill aldrig lämna mig. Den gillar och njuter av att se mina smärtsamma tårar som fyller upp mina handflator, Den gillar att se min kropp skaka och mina stämband som används så pass högt att dem bryts till slut. Allting stannar. Den är här för att påminna mig om vad jag har gjort. Den lever i mig. Monstret är alltid här. Monstret är jag.

M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r. Mo n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t er . M o n s te r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r . M o n s t e r .

Jag behövde aldrig titta på min familj för att se rädslans i deras kropp för att förstå varför dem är rädda. Eller för vem. Deras blick är alltid full av hat och rädsla. Rädslan för mig. Jag vet det. Jag vet. jag vet. Jag vet. Jag vet. Jag vet. 467 dagar och 7 timmar. "Jag har alltid haft djävulen i mitt hus" Höjde pappa rösten samtidigt som jag fick det nya ljus rosa sträcken på ryggen. Strecket som inte längre gör ont. Strecken som slingrar ner sig till mina höfter. Ett märke som skulle vara kvar för att påminna mig om vad jag var. Självklart var det han gjorde rätt...men han hade kallat mig sin dotter och kramat om mig en gång i tiden. Jag hade fått "pappa-stolt" pussarna på min panna. Och nu är allt borta.

Växer inte alla ifrån sina föräldrar?