Jag Var... Någon

Kapitel två

Till slut har det blivit skönt att öppna ögonen och vara tillbaka till ett rum som är motsatsen till min dröm. Det här rummet är vitt. Det finns inga skuggor som skulle kunna göra något. Det finns bara en verklighet som jag sitter inne i. Verkligheten som jag själv hamnade i. Känslan av kyla som omringar mig är avslappnande. Att veta att ingen människas kropp värmer min. Ingen rör mig och jag rör inte någon. Jag minns tiden jag kunde röra vem jag ville. Innan jag blev den jag är nu. Eller jag vet inte vem jag är. Jag är en tjej som är inlåst. Det är allt jag är och duger till.

547 Dagar. Ett helt och ett halvt år.

Hur många gånger tror du att du kan använda ordet om? Finns det verkligen en räkning till det. Människor kommer alltid att använda det ordet även om alla vet att det inte kommer ändra på något men ändå fortsätter vi använda det. Varför ska man då fortsätta tänka så. Tänk om man kunde sluta tänka. Tänk om någon skulle röra vid mig. Tänk om mitt hjärta ger upp hoppet som mig och slutar pumpa ut blod till min hjärna. Man kan fortsätta tänka om. Människor som har den absoluta minsta hoppet i livet använder tänk om. Det finns människor som kan använda det till att vara fri från verkligheten. Frågan är hur vi vet när folk vill bort från verkligheten. Kan vi verkligen veta det?

Hopp. Ett enkelt ord. Bara fyra bokstäver. Tyvärr är det inte lätt att ha hopp. Hoppet brinner ner sakta efter att man har blivit dumpad för att man inte duger. Askan av hoppet finns alltid där. Påminnelsen om hur hopp är hopplöst. Det är bara ett falskt ord alla går runt och tror på. Jag blev inte bara dumpad av samhället utan även familjen som jag vuxit upp i. Speciellt av min egna familj. Tiden mina bröder jagade runt mig när jag var liten. Mina brö..d.. Dem. Dem två som jag kallade bröder i så många år. Som slog ner killen som alltid kastade snöbollar på mig. Vad gjorde jag för att det skulle sluta såhär. Jag har blivit förlåten förut. Varför kan jag inte bli förlåten igen. Är det för att jag har mördat någon. Men varför förstår ingen att jag aldrig menade det.

Tårarna torkar sakta bort i den kalla luften. Knäna börjar bli svagare och stelare för varje dag jag har suttit med knäna tajt uppdragna till bröstet. Jag har även blivit mycket svagare. Rummet har en säng med gamla lakan och två kameror. Är det verkligen intressant att titta på en liten äcklig tjej som sitter hela dagen och tänker. Människorna bakom kameran sitter säkert och skrattar åt hur patetisk jag är. Att se folk skratta åt mig har blivit normalt. Någonting man aldrig vänjer sig vid är varför dem skrattar. Det finns såklart många anledningar till det. Jag ville säga något tillbaka eller till och med slå dem, men lärarna skulle bara ringa hem och berätta vad jag har gjort. Och sen skulle det vara ännu en anledning till att hata mig lite mer. Någon dag i åttan fick jag högsta poängen i en tävling. Jag tror inte mina läppar har varit så högt upp som de var. Jag sprang hem för att berätta att jag hade kommit etta. Pappa. Eller familjens pappa hade precis fått sparken för att han inte längre dög som arbetare samma dag jag var den lyckligaste ungen, som trodde att jag kanske skulle få en liten ögonkontakt med dem. Ögonkontakt är ju bra början på att bygga upp en förstörd relation. Jag fick tyvärr inte någonting glatt. "Ditt är ditt fel" Skrek pappa medan jag tittade ner på mina fötter så att jag kunde undervicka att visa besvikelsen. Besvikelsen på mig för att ännu en gång hade använt ordet "tänk om" och för att jag fick ett litet hopp.

Plötsligt piper något till innan jag hör en kvinnas röst. "Ta en dusch. Jag kan till och med föreställa mig hur äcklig du luktar" Jag står kvar intryckt i hörnet på rummet. Jag förstår inte vad som händer. Pratade hon med mig? Varför skulle hon. Hennes röst var lite dryg och elak men ändå så len. Hon verkar prata väldigt ofta. Jag brukar aldrig bry mig om hur jag luktar eller ser ut. Ingen bryr sig om jag luktar gott eller har på lite extra kläder. Tänk om vattnet är förgiftad. Jag sitter kvar på samma position i en timme. Jag är fortfarande förvirrad. Sa hon det till någon annan? Finns andra inlåsta? Finns det någon som jag? Frågorna väcks till liv men jag får inga svar. Den här gången har jag inte hopp. Vem skulle vara som mig och döda en ung man. Bevakad. Jag har alltid varit bevakad. Varje gång jag har gråtit eller skrikit har dem sett allting. Kanske till och med hört mig. Vet kvinnan ens något om mig, tillexempel vad jag heter. " Ställ dig med ryggen mot dörren och håll dig intryckt i väggen om du inte vill få mer stryk. Om du fattar nicka." Den här gången är det en manlig röst som kommer ut från någon mikrofon som är gömd i rummet. Jag nickar sakta med huvudet och gör som mannen vill. Jag kommer inte att klara av att få stryk. Mina händer börjar skaka lite och det blir svårare att fylla mina lungor med luft. Sakta börjar fyra klickande ljud att höra. Dörren öppnas sakta och flera fotsteg hörs. Jag undrar hur många det är. Hur många människor kommer jag behöver se efter så många dagar, månader och år. Kommer jag behöva prata med dem. Kommer livs levande människorna att prata med mig. Tankarna snurrar runt och runt utan att stanna. Jag vill vända mig om och prata tills jag tappar andan. Jag hör bara två personers fotsteg som kommer närmare mig. "Gör inget motstånd och vänd dig om" När jag vänder mig om så är det bara fem personer. Ändå är de så många. Jag hinner inte att läsa av deras ansikten eller kläder innan jag för två pistoler som riktas mot mig. Båda killarna håller stadigt grepp om sina svarta pistoler. Redo att skjuta om de vill. Den tredje kommer fram sparkar ett hårt slag mot mina knäna. På en gång faller jag till marken med mina händer. Händerna håller inte länge utan jag faller ner efter ett till slag som den här gången kommer från en annan kvinna. Jag låter det kalla golvet hålla om mig tills jag blir flyttad av två stora händer som greppar mina armar. Jag gör inte ens motstånd. Jag försöker vara stark men det går inte när hela min kropp värker efter flera sparkar. Ögonen börjar fladdra till och bara efter någon minut hänger jag i deras armar medan jag tappar medvetandet.