Jag Var... Någon

Kapitel 3

"Varför gråter du" Jag hör min brors röst samtidigt som jag vänder mig mot honom för att se hans mörkbruna hår och gröna ögon. Han har den här tonen i rösten som han bara har när hna pratar med mig. Det är något med den som är len. En lättnad sköljer över mig samtidigt som oron växer fram i mina egna ögon. Det känns alltid så här när han är nära mig. Jag känner en känsla av trygghet som jag aldrig kan beskriva för någon. Inte ens för honom. Det låter töntigt, speciellt när jag inte längre är en liten tjej som behöver hjälp med allting. Men det är sant och jag kan inte göra något åt det.

Jag tror att jag alltid kommer känna så här runt mina bröder. Eller jag tror inte jag vet. "vad är det" Jag hör förvåningen i hans rösten. "Lova att inte bli arg" sa jag tillbaka till honom med gråten i halsen. " Jag ska försöka att inte bli arg. okej?" jag nickar bara till svars. Under det minuter som går tänker jag till om jag verkligen ska säga det. Han är ändå min äldsta bror. Han kommer att skydda mig även om jag gjort riktigt dåliga saker, eller hur? Som alltid. Jag andas in långsamt och förbereder mig för allt han kan säga "Jag ville torka mitt hår med fönen. För att det var så kallt inne i huset och jag vet att jag inte får göra det för pappa men han var inte hemma. Så jag tog ut skyll skåpets sladd. Sen glömde jag att sätta kabeln tillbaka i eluttaget efter att jag har torkat mitt hår. All mat där inne har smält lite" Meningarna som kommer ut ur min mun är så enkla. Det är alltid enkelt att säga sanningen. "eller... mer av hälften av maten har blivit dåligt" Jag säger de sista orden så tyst som möjligt. Hans ögon spärras upp när han förstår vad jag har gjort. Han är arg och besviken men han säger ingenting. Det blir en tystnad som jag inte vågar bryta. Vi båda vet vad som kommer hända. Vad pappa kommer ge mig för något.

Det första jag ser en ljusstråle som är riktad mot mig. Mina ögon reagera och stänger. Jag vill öppna ögonen och se omkring mig men varje gång jag försöker, ser jag bara väldigt starkt ljus. Jag får ett minne av hur sjukhus brukar se ut. De brukar alltid vara linkande ljus, som är till för kirurgerna. En nål sticker till i armen innan jag återgår till att vara en liten hjälplös tjej som är sövd mot sin vilja.

Olika minnen kommer som en blixt framför mina ögon. Jag ser mina två bröder och mina två föräldrar. Det gör ont att veta att inget av det här skulle hända nu. Men jag vill fortsätta tänka hur lycklig jag är med dem. Jag som står vid min familjs sida och ler när jag tittar bak på Mattias, sedan fram till Tyler. Båda två har brun-svart hår, som glänser i det starka solskenet i våran färgfyllda lilla trädgård. Mattias gropar som alltid syns tillsammans med hans leende" Ta på dig röda handskar innan du rör...den" Jag tittar bak igen för att se om det är Tyler som säger det. Men han är borta. Rädd tittar jag fram men det har hänt samma sak. Jag har blivit lämnad. Igen. Det hör kanske inte är ett minne. Jag vet att det här bara är något i mitt huvud men jag blir påmind av allt de gjorde mot mig.

Det är en hand som kraftigt träffar min högra kind. Smällen hörs tydligt. Jag skakar till innan jag öppnar ögonen. Det första jag ser är ljus som är likt det förra ljuset, men den här är mycket svagare och längre bort från mig. Jag testar att blinka igen. Den här gången är det en figur som böjer sig över mig. När ögonen bli van vid ljuset ser jag en tjejs ansikte. Hon hur bruna ögon och glansig, mörk hy. Det tar några minuter innan jag inser att hon är som mig. Hon är en tjej. Hennes röda handskar sticker ut i det vita krummet som hennes vita rock. Det är små fläckar på rocken som jag nästan inte märkte. Jag blir inte glad den här gången utan mer rädd. Alla tjejer jag har träffat har varit dryga eller taskiga mot mig. Vissa av dem brukar dra i mitt hur, spotta på mig eller klistra fast lappar på mitt skåp eller på mig. Jag är glad men ändå rädd för att hon ska vara som dem. Är det värt att ha hopp igen?

Jag får ett slag till mot kinden för att väcka mig. Jag föreställer mig hur röda mina kinder är vid där hon slog mig på honom. Även om jag har fått så många slag är allt suddigt. Jag är förvirrad och har en kraftig huvudvärk som vägrar lämna mig. Den fortsätter att blixtra i mitt huvud. Till slut tittar jag upp för att se hela rummet, även om huvudet dunkar. Jag tvingar mig själv att möta verkligheten. Det finns bara en kall säng som brukar finnas hos tandläkaren. Mins händer, ben armar är fast spända mot sängen. Det enda jag kan är att vrida på huvudet " Ställ lite upp hennes säng" Jag förstår inte vart mansrösten kommer ifrån. Jag hör på hans röst att han inte är så gammal. Kanske är han arton eller tjugo. När jag försöker koncentrera mig på hans röst märker jag att han är väldigt säker på vad han säger när han ger ordern till tjejen som är i samma rum som mig. Den stora frågan är vem är han och varför är han här. Jag kan gissa att han är någon högt uppsatt inom staten eller någon förälder är det. Så han vet hur man ger order och ha en makt över andra med bara rösten. Jag tittar upp till spegeln som säkert är en spegel som man inte kan se in i, men han kan se mig. Varför skulle han vilja se på en tjej som har varit inlåst på grund av hennes egna fel. Varför skulle kan vilja titta på mig. En liten svag tjej som har mörka ögonringar och svullna ögon efter all gråt och sömn fria nätter. Vad skulle han vilja ha från en tjej som han säkert hjälpte till att låsa in. Ilskan framhävs i mitt ansikte när jag tänker på att han är en av dem. En av dem som låste in mig, frivilligt. Jag vänder mig mot spegeln med ilskan i ansiktet. Jag stirrar på det glaset som skyddar honom från mig.

Jag känner en känsla i magen som bubblar. Den kokar och bubblar tills jag särar på läpparna och den känslan kan komma ut. Det är ett högt skratt som lämnar min mun. Jag skrattar om och om igen. Jag slutar inte ens när jag behöver andas. Jag fortsätter att skratta vad som än händer. Jag skrattar åt hur töntiga dem tycker att jag är. Jag skrattar åt varför jag fortsätter att skylla på människor, när det var jag som gjorde allt det här för att sitta inne. Jag skrattar när jag tänker på hur killen är blir rädd efter att jag börjat skratta. Det var ett val jag gjorde när jag dödade honom ekar rösterna i mitt huvud. Jag borde vetat om. "Gör något åt henne innan jag gör något med den där grejen" Rösten kommer ut högt och tydligt. Hans röst försvinner snabbt och rösten ersätts av det skrovliga ljudet av radion. Det är då jag kommer ihåg vad Tyler sa till mig när jag var liten. Han hade precis börjat jobba inom försvarsmakten. Han berättade att spegel fönstrar var inbyggda i rum så att människor dels inte ska se vem som är bakom den. Men även för att lura att dem är där. Om det var en svag knastrande ljud när mikrofonen var av betyder det att dem förmodligen är inom en kilometer och inte i samma rum. Tjejen verkar vara arg när hon kommer närmare mig. Jag hör hennes snabba andetag och hur hon rycker och låter när hon håller på med något. Jag försöker se vad hon gör men jag är för hård fäst för att kunna vända på mig. "Du skulle varit tyst. Du måste förstöra allting. Som det inte räckte med din familj" Jag fäller inga tår. Inte för henne. Jag har ett leende på läpparna som gör henne mer irriterad. Jag är bara glad för att jag aldrig fick det värdelösa hoppet på att hon var speciell. Hon är exakt som alla andra. Jag brukade alltid ha hopp, men inte den här gången. Den här gången har jag insett vad människor är. Det händer samma sak som förut men jag är mer redo den här gången. Nålen möter mina ådror och sedan lämnar kvar en kall vätska i mina vener som sakta sprider sig mot mitt huvud. Det sista jag ser är två människor som kommer in. Jag ser deras suddiga konturer. Den en är blond och den andra brunett. En av dem låter som killen vid mikrofonen. "Radera det sista minuterna av det här" Säger en ny liknade röst. Allt blir mer suddigt och smärtan i huvudet släpper taget som mitt medvetande. Det är två händer med handskar som greppar tag mitt huvud. Först pirrar det till i huvudet av beröringen men sedan blir allting tyst. MER TYTSNAD.

Fortsättning kommer på kapitlet