Skönheten & Hans Odjur

Biblioteket

Lu och Clocksworth var borta någonstans och hade lämnat mig ensam i det enorma slottet med förmaningen att inte undersöka allt för mycket på egen hand.

Va fan trodde dom, jag var ingen idiot som gick runt och undersökte stängda flyglar eller hemsökta källare på egen hand. Särskilt inte när jag var en objuden gäst som inte ens hade träffat ägaren av huset än.

Istället satt jag som vanligt i biblioteket. 

Böcker hade alltid varit min räddning från verkligheten. När jag var tretton började jag sträckläsa varenda Stephen King bok jag fick tag på och visste tillräckligt mycket om skräck historier för att veta att man inte skulle lägga sig i saker man inte hade med att göra. 

Irriterat suckade jag åt röran som Clock hade ställt till med och innan jag ens tänkt över saken så började jag städa upp alla böcker och blad som låg utspridda här och där.

"Så oförutsägbart."

Jag stelnade till när jag hörde den svala, nya rösten bakom mig. Sakta vände jag mig om och möttes av den hårda blicken från en man jag aldrig sett förut, men det fans ingen tvekan, detta var bossen, herren av huset eller va fan jag nu skulle kalla honom. 

Hans intensiva blick fick mig att skälva och jag skruvade osäkert på mig. 

Jag visste inte vad som förväntades av mig. Skulle jag buga? Presentera mig? Jag var ju knappast önskad, någon som tagit sig in i hans hus utan lov. 

"Lumiere har berättat om dig."

"Åh, okey... va b-bra." Stammade jag nervöst.

Hela hans uppenbarelse var skrämmande, han var minst 190 centimeter lång, hans mejslade ansiktsdrag såg nästan onaturliga ut, ögonen ljust blå som is och leendet var lika kyligt som ögonfärgen. 

Hans mörka korta hår var vältrimmat, hakan nyrakad och han bar en stilren kostym och bakom den uppknäppta vita skjortan kunde jag se en muskulös kropp täckt av tatueringar. 

Road av min oförmåga att hantera situationen tog han ett kliv framåt och tog boken ur min hand. 

"Intressant val."

"Homeros.. det första skrivna äventyret enligt mig." Irriterat märkte jag hur jag babblade på om grekiska filosofer men det var som om munnen levde sitt eget liv och tillslut var jag så nervös att jag välte ner en trave böcker bakom mig som jag höll på att sortera.

Hans ena ögonbryn höjde sig några millimeter men hans ansiktsuttryck förändrades inte mer än så, det var dock tydligt att han inte ville slösa sin tid på mig och mitt babblande.

"Har du bestämt dig?"

"Ehm, ja."

"Vet du vad det innebär?"

"Att jag kommer jobba för er?"

Han skrattade iskallt och jag kände hur mitt hjärta stannade. 

"Du kommer inte bara att arbeta för mig Belmont, du kommer att tillhöra mig."

Jag svalde ner den lilla saliv som fanns kvar i min mun. 

"Vilket innebär?" 

"Att alla beslut du tar måste gå genom mig, du lämnar inte slottet utan min tillåtelse. Du umgås med de människor jag anser värdiga och du lyder varenda order jag ger."

Svetten pärlade sig på min rygg, hans blick var fortfarande så intensiv att jag hade svårt att tänka.

"Det betyder också att jag aldrig kommer låta någon skada dig." Fortsatte han med en mildare ton, men även den lät skräckinjagande "Om du tillhör mig så kommer ingen våga göra något mot dig."

"Och min pappa?"

Han la huvudet på sne "Är han ditt krav?"

"Mitt krav?"

"Ingen ansluter sig till mig utan skelett i 

garderoben."

Jag vände bort blicken och drog nervöst fingrarna genom håret. "Vi.. vi är skyldiga en snubbe en del pengar, jag och min farsa."

Hans stora hand närmade sig plötsligt mitt ansikte och han tog tag i min haka för att vrida mitt ansikte mot honom. 

"Belmont." Mitt namn lät som en lätt smekning och han drog sin tumme förföriskt över min underläpp. "Om du ansluter dig till mig, så kommer ingen att skada din far. Ingen kommer att be honom om pengar igen. Du har mitt ord."

"Får jag kontakta honom?"

Hans tumme gled ner för min haka och stannade på adamsäpplet samtidigt som resten av fingrarna smekte min nacke. En subtil markering att han när som helst skulle kunna bryta nacken av mig. 

Jag rös och gjorde allt i min makt för att inte visa vad jag kände och för att trycka bort paniken som grodde inom mig.

"Och vad ska du säga?"

Jag sneglade ner på hans bröst där grå blommor var intatuerade. Ja, vad skulle jag säga? Jag tänkte en stund medans min nya chef lojt lekte med en hårslinga i min nacke. 

"Jag säger att jag flydde från Gastons gäng och att jag är i trygghet. Att jag har fått ett jobb och att han inte behöver oroa sig. Det är allt, inga fler detaljer."

Jag såg hoppfullt upp på honom och anade ett leende på hans läppar innan han hastigt vände sig om och lämnade rummet.

"Du har en laddare i ditt rum."

Orden ekade in i biblioteket och det tog ett tag innan jag insett vad som verkligen hänt. 

Jag hade sålt min själ till ett odjur.